Gräset är grönare...

High Hopes kom 1988 och är därmed äldst av de tre filmer vi bestämt oss för att se i vårt Mike Leigh-tema. Tänkte beta av filmerna i kronologisk ordning och börjar alltså med denna. I filmen får vi bekanta oss med några Londonbor, som till en början inte verkar ha så mycket gemensamt. Men allteftersom filmen framskrider, korsas deras vägar och man inser att de alla drömmer om ett bättre liv, på olika vis.

Filmen har ingen tydlig dramaturgi, till exempel visar sig mannen filmen börjar handla om snart bara vara en bifigur. Trots (eller kanske tack vare) denna brist på tydlig röd tråd är jag hela tiden engagerad i filmen. Det känns som att jag får göra en tidsresa till åttiotalets London och därifrån fundera kring tidlösa frågor som vad man ska göra med sin tid här på jorden. Karaktärerna känns geniuna och äkta, med några stora undantag. Överklassparet känns som karikatyrer, och överdrivet fördummade och elaka. Det är uppenbart att Leigh vill att man ska tycka illa om dem, och det känns lite billigt. Det gör istället att de inte känns trovärdiga, till skillnad från de flesta andra karaktärerna i historien. Men paret som den mesta handlingen kretsar kring tycker man om, trots att inte heller de är överdrivet sympatiska.

Trots att filmen rymmer mycket misär, lyckas den sluta i en åtminstone lite hoppfull ton. Den tycks dock säga att vi kan glömma våra högtflygande drömmar, men om man siktar lågt kanske man kan lyckas. Vet inte om jag vill köpa det budskapet, men nåväl. Filmen lyckas inte heller beröra mig som jag hade hoppats, så det blev ingen tår denna gång. Den är inte den sämsta filmen jag sett av Leigh, men långt ifrån den bästa. Han träffar målet, men kunde gärna fått sikta högre.

Betyg: JJJJJ