Dags att besöka diskbänken

Inför Mike Leigh-temat som jag snart ska hugga in i (bättre sent än aldrig) listar jag filmerna som jag sett hittills av regissören. Väldigt stabil regissör måste jag säga, och de två översta filmerna på min lista tillhör de filmer som berört mig mest överhuvudtaget. Naken var som jag nämnt tidigare den allra första filmen jag såg av Leigh. Minns den som mörk och obehaglig. Huvudpersonen är kaxig, vältalig och filosofisk och man tycker om honom samtidigt som man blir förbannad på honom för att han är ett elakt svin. Ska bli väldigt intressant att se om Naken, och se om den är lika bra som jag minns den. De andra filmerna ska också bli kul att se, hoppas på att fälla minst en tår under detta tema.

1. All or nothing (5)
2. Hemligheter och lögner (4)
3. Naken (4)
4. Flickor i karriären (3)
5. Vera Drake (3)

Från skyttegraven till graven

På västfronten intet nytt gjordes samma år som Rymdens demoner, och jag hade tänkt jämföra dem för att se vilken som var bäst. Jag måste säga att det är svårt att utse en vinnare, då båda filmerna är bra, men på lite olika sätt. Liksom Hughes film lider också denna av väldigt teatraliskt skådespel, något jag har väldigt svårt för. Känslan av realism är svår att uppnå när skådespelarna talar och agerar som om de stod på en scen.

På västfronten... lyckas också liksom Rymdens demoner överraska med riktigt snygga stridsscener, när soldaterna kryssar mellan explosionerna på kyrkogården känns det lika intensivt som i moderna krigsfilmer. Filmen lyckas kritisera de flesta delarna av kriget, även propagandan och krigshetsarna på hemmaplan som inte själva bidrar med något.

Kvalitetsmässigt är detta en jämnare film, det mesta är ganska bra (även om den är lite för lång), men den lyckas aldrig imponera mig som de bästa sekvenserna i Rymdens demoner. Manuset är riktigt bra, med mer trovärdigt skådespel hade det kunnat bli ett mästerverk, Många scener är otroligt välskrivna, men lyckas tyvärr inte beröra mig som de borde.

Betyg: JJJJJ

Jons Topp 5: 2006

1. The Prestige (Christopher Nolan, USA) (5)
Fantastisk film! Välspelad, välregisserad och perfekt berättad. Trots att den hoppar en kronologiskt om jag minns rätt, så känns den röda tråden hela tiden självklar. Man vet aldrig vad som ska hända härnäst, och i slutet när jag trodde att jag räknat ut twisten överraskas jag totalt! Hoppas bara att den håller för en omtitt, men det tror jag.

2. Apocalypto (Mel Gibson, USA) (5-)
Inte mycket till djup här, men herrejäklar vilken underhållande rulle. Fartfyllt, spännande och brutalt rakt igenom. En eloge till Gibson också för att han inte gjorde filmen på engelska eller castade en amerikan i huvudrollen.

3. Babel (Alejandro González Iñárritu, USA) (5-)
När jag såg denna på bio blev jag sjukt berörd, hade aldrig gråtit så mycket till en film tidigare. Lite märkligt att jag tyckte om denna så mycket, gillade nämligen varken Amores Perros eller 21 gram. Jag misstänker att jag blev ganska manipulerad av musiken tillsammans med bioupplevelsen, men må så vara, blir man berörd så blir man. Grym musik, och scenen när Pitt ringer hem till sin son är oerhört stark. Har filmen stående i hyllan, men är lite rädd att jag ska tycka mindre om den nästa gång jag ser den, så jag har inte vågat se om den ännu. Endast en film har sedan dess fått mig att gråta mer; Mike Leighs All or Nothing.

4. Children of Men (Alfonso Cuarón, Storbritannien/Kanada/USA) (4+)
Jag är svag för undergångshistorier, och denna är otroligt snyggt gjord. Den flera minuter långa tagningen i krigsekvensen imponerar sjukt mycket, då den är full med action och hela tiden känns realistisk. Något feg upplösning dock, hade gärna sett att filmen var lite längre istället.

5. Rescue Dawn (Werner Herzog, USA) (4)
Såg denna igår faktiskt. Välspelad, spännande och lyckas dessutom med konststycket att vara rolig utan att för den skull bli oseriös eller kännas mindre realistisk. Mycket bra prestationer av Bale, Zahn och Jeremy Davies. Den hade nog norpat femteplatsen på min krigsfilmslista också om jag hunnit se den, även om den inte direkt är en renodlad krigsfilm.

108 sedda.

Fem-i-topp v. 24: 2006

1. Babel (Alejandro González Iñárritu, USA)
Iñárritu har i det närmaste skapat en egen stil: latinamerikansk parallelldramaturgi. I sin tredje film höjer han blicken lite och spanar ut över hela klotet. En del klagar på att Babel är för glossig, men jag tycker att regissören fångar upp kommunikationsproblem och knöliga relationer i ett globalt perspektiv rätt bra. Den japanska tråden är förvisso lite löst knuten, men har å andra sidan de enskilt bästa scenerna - de från discot.

2. Little Children (Todd Field, USA)
Jag förstod aldrig riktigt uppståndelsen över Todd Fields första film In The Bedroom och jag hade därför inte några speciella förväntningar på Little Children. Blev glatt överraskad av den här syrliga skildringen av instängdhet och inskränkthet i förorts-USA.

3. De andras liv (Florian Henckel von Donnersmarck, Tyskland)
Elegant karaktärsstudie av hur den lojale officeraren Wiesler sakta men säkert får upp ögonen för att han inte riktigt lever i den bästa av världar.

4. The Fountain (Darren Aronofsky, USA)
Aronofsky försöker knyta ihop tre historier i ett - i alla fall delvis - grandiost magplask, men jag kan inte låta bli att älska ambitionerna den här filmen har. Och inte ens filmens belackare kan anmärka på filmens utomordentliga bildspråk.

5. A Prairie Home Companion (Robert Altman, USA)
Altmans sista film. Inte hans bästa, men ensemblens fjäderlätta spel är mycket underhållande. Allra roligast hade de nog för övrigt själva.

Sett 69 st. från 2006.

Jons Topp 5: Krigsfilmer

1. Apocalypse Now (Francis Ford Coppola, 1979, USA) (5)
Denna väldigt speciella skildring av vietnamkriget hamnar i topp även på min lista. Många minnesvärda scener. Jag skulle också gärna se bakomfilmen.

2. Gå och se! (Elem Klimov, 1985, Sovjetunionen) (5)
Något långsam, men otroligt stark krigsskildring från ett barns synvinkel. Att långsamt se den lille pojken drivas praktiskt taget till vansinne av krigets fasor är hjärtskärande.

3. Full Metal Jacket (Stanley Kubrick, 1987, USA) (5-)
Även här många minnesvärda scener. Liksom de flesta gillar jag första halvan mest, men tycker att andra halvan håller bra den med, trots att den är lite avskalad och inspelad i London.

4. Jarhead (Sam Mendes, 2005, USA) (5-)
En intressant och trovärdig skildring av det moderna kriget. Inte så mycket strider, mer tristess, tvivel och hemlängtan. Enormt stämningsfull tack vare musiken och det fantastiska fotot.

5. Rädda menige Ryan (Steven Spielberg, 1998, USA) (4)
Otroligt snygga stridsscener som blivit inflyteserika och banade väg för den fantastiska tv-serien Band of Brothers, som skulle toppat min lista om det inte varit en serie, då det är den bästa krigsskildringen jag någonsin sett.

Honorable mentions:
Das Boot
Och tranorna flyga

Fem-i-topp v. 23: Krigsfilmer

1. Apocalypse Now (Francis Ford Coppola, 1979)
Det är hårfint mellan de tre första filmerna på listan, men Apocalypse visar ändå på nåt sätt var skåpet ska stå: krig är vansinne och kaoset som den här filmen excellerar i är verkligen något utöver det vanliga. Robert Duvall står för den mest minnesvärda rollprestationen, men varför har jag inte sett bakomfilmen än?!

2. Den tunna röda linjen (Terrence Malick, 1998)
Lyckas vara både existentiell och poetisk mitt upp i allt skjutande och jag gillar mycket sättet filmen ställer frågor på. Rätt hyfsad skådespelarensemble, förresten.

3. Slaget om Alger (Gillo Pontecorvo, 1966)
En film som lever högt på sin dokumentärliknande stil samtidigt som den på sätt och vis nästan är lika mycket thriller som krigsfilm.

4. Gå och se (Elem Klimov, 1985)
Tyngre, hårdare och smutsigare än så här kan kriget knappast bli, än när det skildras ur en ung pojkes perspektiv.

5. Ingenmansland (Danis Tanovic, 2001)
Kriget på balkanhalvön på och det europeiska samfundets "inatser" att förhindra.... Fattar knappt att sådant kan hända i modern tid. Det som utmärker den här filmen lite, är känslan av kammarspel man får där i skyttegraven.

Juni-tema: Mike Leigh

Första världskriget drar ut lite på tiden, men det hindrar oss ändå inte från att presentera ett tema för juni! För första gången granskar filmklubben en regissör lite närmare: Mike Leigh. Jag kommer inte riktigt ihåg varför det blev just han och inte någon annan. För egen del tycker jag i alla fall att sättet han gör sina filmer på är väldigt fascinerande. Utifrån en given premiss studerar han in rollkaraktärerna, skådespelare för skådespelare, innan ensemblen träffas tillsammans och låter ett slutgiltigt manus får växa fram.... Kan man jobba så?!

Mike Leigh gjorde sin första film 1971 (Bleak Moments). Därefter TV- och teaterjobb i 17 år. 1988 kom High Hopes och 1993 Naked, som fick pris för bästa regi i Cannes. Hemligheter och lögner fick en Guldpalm 1996 och Vera Drake ett Guldlejon 2004.

De tre filmerna vi ska se den här gången är:

• High Hopes (1988)


• Naked (1993)


• Happy-Go-Lucky (2008)

För egen del har jag f.ö. sett tre stycken Mike Leigh-filmer (Hemligheter och lögner, Topsy-Turvy och Vera Drake), så de filmerna vi valt ut flankerar dem rätt så bra kan man säga. Mike Leigh känns rätt så solid redan nu. Vi får se hur det ser ut strax efter midsommar....