Gräset är grönare...

High Hopes kom 1988 och är därmed äldst av de tre filmer vi bestämt oss för att se i vårt Mike Leigh-tema. Tänkte beta av filmerna i kronologisk ordning och börjar alltså med denna. I filmen får vi bekanta oss med några Londonbor, som till en början inte verkar ha så mycket gemensamt. Men allteftersom filmen framskrider, korsas deras vägar och man inser att de alla drömmer om ett bättre liv, på olika vis.

Filmen har ingen tydlig dramaturgi, till exempel visar sig mannen filmen börjar handla om snart bara vara en bifigur. Trots (eller kanske tack vare) denna brist på tydlig röd tråd är jag hela tiden engagerad i filmen. Det känns som att jag får göra en tidsresa till åttiotalets London och därifrån fundera kring tidlösa frågor som vad man ska göra med sin tid här på jorden. Karaktärerna känns geniuna och äkta, med några stora undantag. Överklassparet känns som karikatyrer, och överdrivet fördummade och elaka. Det är uppenbart att Leigh vill att man ska tycka illa om dem, och det känns lite billigt. Det gör istället att de inte känns trovärdiga, till skillnad från de flesta andra karaktärerna i historien. Men paret som den mesta handlingen kretsar kring tycker man om, trots att inte heller de är överdrivet sympatiska.

Trots att filmen rymmer mycket misär, lyckas den sluta i en åtminstone lite hoppfull ton. Den tycks dock säga att vi kan glömma våra högtflygande drömmar, men om man siktar lågt kanske man kan lyckas. Vet inte om jag vill köpa det budskapet, men nåväl. Filmen lyckas inte heller beröra mig som jag hade hoppats, så det blev ingen tår denna gång. Den är inte den sämsta filmen jag sett av Leigh, men långt ifrån den bästa. Han träffar målet, men kunde gärna fått sikta högre.

Betyg: JJJJJ

Dags att besöka diskbänken

Inför Mike Leigh-temat som jag snart ska hugga in i (bättre sent än aldrig) listar jag filmerna som jag sett hittills av regissören. Väldigt stabil regissör måste jag säga, och de två översta filmerna på min lista tillhör de filmer som berört mig mest överhuvudtaget. Naken var som jag nämnt tidigare den allra första filmen jag såg av Leigh. Minns den som mörk och obehaglig. Huvudpersonen är kaxig, vältalig och filosofisk och man tycker om honom samtidigt som man blir förbannad på honom för att han är ett elakt svin. Ska bli väldigt intressant att se om Naken, och se om den är lika bra som jag minns den. De andra filmerna ska också bli kul att se, hoppas på att fälla minst en tår under detta tema.

1. All or nothing (5)
2. Hemligheter och lögner (4)
3. Naken (4)
4. Flickor i karriären (3)
5. Vera Drake (3)

Från skyttegraven till graven

På västfronten intet nytt gjordes samma år som Rymdens demoner, och jag hade tänkt jämföra dem för att se vilken som var bäst. Jag måste säga att det är svårt att utse en vinnare, då båda filmerna är bra, men på lite olika sätt. Liksom Hughes film lider också denna av väldigt teatraliskt skådespel, något jag har väldigt svårt för. Känslan av realism är svår att uppnå när skådespelarna talar och agerar som om de stod på en scen.

På västfronten... lyckas också liksom Rymdens demoner överraska med riktigt snygga stridsscener, när soldaterna kryssar mellan explosionerna på kyrkogården känns det lika intensivt som i moderna krigsfilmer. Filmen lyckas kritisera de flesta delarna av kriget, även propagandan och krigshetsarna på hemmaplan som inte själva bidrar med något.

Kvalitetsmässigt är detta en jämnare film, det mesta är ganska bra (även om den är lite för lång), men den lyckas aldrig imponera mig som de bästa sekvenserna i Rymdens demoner. Manuset är riktigt bra, med mer trovärdigt skådespel hade det kunnat bli ett mästerverk, Många scener är otroligt välskrivna, men lyckas tyvärr inte beröra mig som de borde.

Betyg: JJJJJ

Jons Topp 5: 2006

1. The Prestige (Christopher Nolan, USA) (5)
Fantastisk film! Välspelad, välregisserad och perfekt berättad. Trots att den hoppar en kronologiskt om jag minns rätt, så känns den röda tråden hela tiden självklar. Man vet aldrig vad som ska hända härnäst, och i slutet när jag trodde att jag räknat ut twisten överraskas jag totalt! Hoppas bara att den håller för en omtitt, men det tror jag.

2. Apocalypto (Mel Gibson, USA) (5-)
Inte mycket till djup här, men herrejäklar vilken underhållande rulle. Fartfyllt, spännande och brutalt rakt igenom. En eloge till Gibson också för att han inte gjorde filmen på engelska eller castade en amerikan i huvudrollen.

3. Babel (Alejandro González Iñárritu, USA) (5-)
När jag såg denna på bio blev jag sjukt berörd, hade aldrig gråtit så mycket till en film tidigare. Lite märkligt att jag tyckte om denna så mycket, gillade nämligen varken Amores Perros eller 21 gram. Jag misstänker att jag blev ganska manipulerad av musiken tillsammans med bioupplevelsen, men må så vara, blir man berörd så blir man. Grym musik, och scenen när Pitt ringer hem till sin son är oerhört stark. Har filmen stående i hyllan, men är lite rädd att jag ska tycka mindre om den nästa gång jag ser den, så jag har inte vågat se om den ännu. Endast en film har sedan dess fått mig att gråta mer; Mike Leighs All or Nothing.

4. Children of Men (Alfonso Cuarón, Storbritannien/Kanada/USA) (4+)
Jag är svag för undergångshistorier, och denna är otroligt snyggt gjord. Den flera minuter långa tagningen i krigsekvensen imponerar sjukt mycket, då den är full med action och hela tiden känns realistisk. Något feg upplösning dock, hade gärna sett att filmen var lite längre istället.

5. Rescue Dawn (Werner Herzog, USA) (4)
Såg denna igår faktiskt. Välspelad, spännande och lyckas dessutom med konststycket att vara rolig utan att för den skull bli oseriös eller kännas mindre realistisk. Mycket bra prestationer av Bale, Zahn och Jeremy Davies. Den hade nog norpat femteplatsen på min krigsfilmslista också om jag hunnit se den, även om den inte direkt är en renodlad krigsfilm.

108 sedda.

Fem-i-topp v. 24: 2006

1. Babel (Alejandro González Iñárritu, USA)
Iñárritu har i det närmaste skapat en egen stil: latinamerikansk parallelldramaturgi. I sin tredje film höjer han blicken lite och spanar ut över hela klotet. En del klagar på att Babel är för glossig, men jag tycker att regissören fångar upp kommunikationsproblem och knöliga relationer i ett globalt perspektiv rätt bra. Den japanska tråden är förvisso lite löst knuten, men har å andra sidan de enskilt bästa scenerna - de från discot.

2. Little Children (Todd Field, USA)
Jag förstod aldrig riktigt uppståndelsen över Todd Fields första film In The Bedroom och jag hade därför inte några speciella förväntningar på Little Children. Blev glatt överraskad av den här syrliga skildringen av instängdhet och inskränkthet i förorts-USA.

3. De andras liv (Florian Henckel von Donnersmarck, Tyskland)
Elegant karaktärsstudie av hur den lojale officeraren Wiesler sakta men säkert får upp ögonen för att han inte riktigt lever i den bästa av världar.

4. The Fountain (Darren Aronofsky, USA)
Aronofsky försöker knyta ihop tre historier i ett - i alla fall delvis - grandiost magplask, men jag kan inte låta bli att älska ambitionerna den här filmen har. Och inte ens filmens belackare kan anmärka på filmens utomordentliga bildspråk.

5. A Prairie Home Companion (Robert Altman, USA)
Altmans sista film. Inte hans bästa, men ensemblens fjäderlätta spel är mycket underhållande. Allra roligast hade de nog för övrigt själva.

Sett 69 st. från 2006.

Jons Topp 5: Krigsfilmer

1. Apocalypse Now (Francis Ford Coppola, 1979, USA) (5)
Denna väldigt speciella skildring av vietnamkriget hamnar i topp även på min lista. Många minnesvärda scener. Jag skulle också gärna se bakomfilmen.

2. Gå och se! (Elem Klimov, 1985, Sovjetunionen) (5)
Något långsam, men otroligt stark krigsskildring från ett barns synvinkel. Att långsamt se den lille pojken drivas praktiskt taget till vansinne av krigets fasor är hjärtskärande.

3. Full Metal Jacket (Stanley Kubrick, 1987, USA) (5-)
Även här många minnesvärda scener. Liksom de flesta gillar jag första halvan mest, men tycker att andra halvan håller bra den med, trots att den är lite avskalad och inspelad i London.

4. Jarhead (Sam Mendes, 2005, USA) (5-)
En intressant och trovärdig skildring av det moderna kriget. Inte så mycket strider, mer tristess, tvivel och hemlängtan. Enormt stämningsfull tack vare musiken och det fantastiska fotot.

5. Rädda menige Ryan (Steven Spielberg, 1998, USA) (4)
Otroligt snygga stridsscener som blivit inflyteserika och banade väg för den fantastiska tv-serien Band of Brothers, som skulle toppat min lista om det inte varit en serie, då det är den bästa krigsskildringen jag någonsin sett.

Honorable mentions:
Das Boot
Och tranorna flyga

Fem-i-topp v. 23: Krigsfilmer

1. Apocalypse Now (Francis Ford Coppola, 1979)
Det är hårfint mellan de tre första filmerna på listan, men Apocalypse visar ändå på nåt sätt var skåpet ska stå: krig är vansinne och kaoset som den här filmen excellerar i är verkligen något utöver det vanliga. Robert Duvall står för den mest minnesvärda rollprestationen, men varför har jag inte sett bakomfilmen än?!

2. Den tunna röda linjen (Terrence Malick, 1998)
Lyckas vara både existentiell och poetisk mitt upp i allt skjutande och jag gillar mycket sättet filmen ställer frågor på. Rätt hyfsad skådespelarensemble, förresten.

3. Slaget om Alger (Gillo Pontecorvo, 1966)
En film som lever högt på sin dokumentärliknande stil samtidigt som den på sätt och vis nästan är lika mycket thriller som krigsfilm.

4. Gå och se (Elem Klimov, 1985)
Tyngre, hårdare och smutsigare än så här kan kriget knappast bli, än när det skildras ur en ung pojkes perspektiv.

5. Ingenmansland (Danis Tanovic, 2001)
Kriget på balkanhalvön på och det europeiska samfundets "inatser" att förhindra.... Fattar knappt att sådant kan hända i modern tid. Det som utmärker den här filmen lite, är känslan av kammarspel man får där i skyttegraven.

Juni-tema: Mike Leigh

Första världskriget drar ut lite på tiden, men det hindrar oss ändå inte från att presentera ett tema för juni! För första gången granskar filmklubben en regissör lite närmare: Mike Leigh. Jag kommer inte riktigt ihåg varför det blev just han och inte någon annan. För egen del tycker jag i alla fall att sättet han gör sina filmer på är väldigt fascinerande. Utifrån en given premiss studerar han in rollkaraktärerna, skådespelare för skådespelare, innan ensemblen träffas tillsammans och låter ett slutgiltigt manus får växa fram.... Kan man jobba så?!

Mike Leigh gjorde sin första film 1971 (Bleak Moments). Därefter TV- och teaterjobb i 17 år. 1988 kom High Hopes och 1993 Naked, som fick pris för bästa regi i Cannes. Hemligheter och lögner fick en Guldpalm 1996 och Vera Drake ett Guldlejon 2004.

De tre filmerna vi ska se den här gången är:

• High Hopes (1988)


• Naked (1993)


• Happy-Go-Lucky (2008)

För egen del har jag f.ö. sett tre stycken Mike Leigh-filmer (Hemligheter och lögner, Topsy-Turvy och Vera Drake), så de filmerna vi valt ut flankerar dem rätt så bra kan man säga. Mike Leigh känns rätt så solid redan nu. Vi får se hur det ser ut strax efter midsommar....

Bomber och granater!

Erich Maria Remarques krigsskildring På västfronten intet nytt från 1929 var otrampad mark för mej inför det här temat, även om bokens titel skymtat förbi mer än en gång i diverse olika sammanhang. Filmatiseringen från året efteråt (raskt marscherat!) var en rad i listan med Oscarsvinnare för bästa film, inte mer. Jag tycker dock att man måste kosta på sej att notera att det här faktiskt är antikrigsskildring ur tysk synvinkel och att kriget inte ser ett dugg annorlunda ut på motsåndarsidan.

Filmen är rätt så lång (2h 10m) och jag får känslan av att manuset följer sin bokliga förlaga i det närmaste bokstav för bokstav. Det är lite synd, för det mesta har blivit sagt efter en dryg timma och därefter blir det i stort sett bara ytterligare tablåer med snarlikt idéinnehåll som staplas på varandra. Jag tycker att man fått fram väldigt tydligt hur mycket kriget består av att bara vänta och vänta, och vilken påfrestning och stress det innebär för soldaterna. Jag gillar också hur karaktärerna förblir relativt opersonliga och flyktiga genom hela filmen. Det överensstämmer bra med hur utbytbar soldaten är på slagfältet.

Hantverksmässigt tycker jag att På västfronten intet nytt inte har några särskilt stora brister. De nattliga scenerna är välgjorda. En ca 6 minuter lång stridssekvens (drygt 40 minuter in i filmen) imponerar. Och budskapet är angeläget: Framtidsdrömmarna som pojkarna har i klassrummet blir till mardömmar i skyttegravarna, det är verkligen en galant inramning av berättelsen. Det blir en riktigt stark trea den här gången. Fyran är inte långt borta, hade klippsaxen bara varit lite vassare så....



Jag passade förresten på att även se nyinspelningen från 1979. Den hade vissserligen ett visst tryck i stridsscenerna, men i övrigt är den svart-vita föregångare färgstarkare på varje enskild punkt! Två biljetter, i mån av plats.

Jons Topp 5: 2007

1. No Country For Old Men (USA, Bröderna Coen) (5)
Fantastiskt foto, mycket effektiv och sparsam användning av musik, och en av filmhistoriens mest intressanta skurkar. Spänningen blir i vissa scener nästan olidlig, våldet är obehagligt och man vet aldrig vad som ska hända härnäst. Det känns som att slumpen styr handlingen ibland, vilket jag tycker om, det ökar känslan av realism. Bröderna vågar också bryta mot normen för hur man ska bygga en historia, något som både irriterar och intresserar. En film som ger en mycket att tänka på efteråt.

2. Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford (USA, Andrew Dominik) (5)
Även här fantastiskt foto, jag tror dessutom det är samma fotograf som i filmen ovan. Musiken är mycket bra, och rollprestationerna fantastiska. En långsam film, men så full med underliggande nyanser att man hela tiden är trollbunden. En annorlunda västern, som istället för pang-pang fokuserar på den väldigt speciella relationen mellan den ökände Jesse James och hans groupie och till slut mördare, Robert Ford.

3. Darling (Sverige, Johan Kling) (4)
Kul att äntligen få bryta USA-dominansen på mina listor. Darling kan vara decenniets bästa svenska film. Med en mycket speciell svensk ton belyser Kling på ett berörande sätt mycket av det som är fel i vårt samhälle. En film att känna igen sig i. Även här bra foto och musik om jag inte minns fel, något som tydligen funkar för mig :)

4. Shooter (USA, Antoine Fuqua) (4)
Rakt igenom underhållande action, men riktigt bra actionfilmer växer inte på träd. Denna såg jag ganska nyligen och blev enormt road. De flesta actionscenerna är dessutom ganska realistiskt skildrade, om än otroliga. Som en Bournefilm fast bättre och inte skakig och sönderklippt. Befriande också att "hjälten" inte är någon helyllehjälte direkt, han skjuter skurkar som ber om nåd osv. Skönt att slippa den så ofta förekommande dubbelmoralen. Sen så är tjejen i filmen så otroligt snygg att jag nästan avlider.

5. Försoning (Storbritannien, Joe Wright) (4)
Väldigt snyggt berättat kostymdrama med ett större djup än man brukar se i genren. Kärleksaffären kunde möjligen haft lite mer gnistor, men i övrigt finns inte mycket att klaga på. Nämnde jag att musiken och fotot var otroligt bra?! :) Det som speciellt imponerar är en väldigt lång tagning på en strand under kriget.

69 filmer sedda totalt 2007.

Fem-i-topp v. 22: 2007

1. Fjärilen i glaskupan (Julian Schnabel, Frankrike)
Sällsynt bra gestaltad inre monolog och ställvis suveränt fotograferad.

2. Before The Devil Knows You're Dead (Sidney Lumet, USA)
Uttrycket "Den som illa gör, han illa far" har sällan varit mera passande. En resa utför från i princip första bildrutan.

3. 4 månader, 3 veckor och 2 dagar (Cristian Mungiu, Rumänien)
En thriller om abort. I Bukarest. Det är bra gjort!

4. There Will Be Blood (Paul Thomas Anderson, USA)
Grym inledning när Daniel Plainview hittar olja. Grymt skådespeleri av Daniel Day-Lewis. Grym filmmusik av Jonny Greenwood.

5. I'm Not There (Todd Haynes, USA)
6 x Bob Dylan känns helgarderat!

Sett 51 st. från 2007.

Jons Topp 5: 2008

1. Cloverfield (5)
Skakig handkamera och datoranimerat monster visade sig vara en klockren kombination. Jag hoppas verkligen att vi får se fler katastroffilmer använda sig av diegetisk kamera på detta fantastiska sätt. Det skapade en autentisk känsla som verkligen drog in mig i filmen. Bör nog ses på bio dock, kan tänka mig att den inte är lika effektfull hemma på teven.

2. Kung Fu Panda (5)
En film som jag länge undvek för att jag tyckte den verkade fånig, men när jag till slut såg den hade jag sjukt roligt. Den är hejdlöst rolig utan att för den skull bli för moraliserande eller krysta fram någon kärlekshistoria, fällorna som familjefilmer ofta faller i. Non-stop humor och action, ursnyggt animerat. Dessutom några av de coolaste martial arts-koreografierna jag sett, och det säger inte lite!

3. The Dark Knight (5-)
En film som jag älskade första gången jag såg den, men den sjönk en hel del i min aktning när jag såg om den och upptäckte en del brister. Framförallt irriterar jag mig på den bitvis dåliga klippningen, och Bales tillgjorda morrande röst. Men filmens bästa scener är fantastiska, liksom Ledgers Joker. Mycket troligt att jag snart sänker betyget till en fyra dock.

4. Revolutionary Road (4)
Mendes återkomst till Suburbia är nästan lika bra som American Beauty, om inte bättre. Denna är lite mörkare, och mer inspirerande och tänkvärd. Bra agerande, bra musik och mycket välgjord.

5. Burn After Reading (4)
Såg Coens senaste häromdagen, så denna är kanske lite av ett wild card. Den är definitivt inte lik No Country For Old Men, men det är ett bisarrt humoriskt drama med intressanta och välspelade karaktärer. Många kända namn, fantastisk användning av filmmusik. Bröderna lyckas skapa en extrem närvaro och spänning i varje scen.

33 sedda från året ifråga.

Fem-i-topp v. 21: 2008

1. Gomorra (Matteo Garrone, Italien)
Den här filmen är överallt på en gång - ungefär som när man kastat en tomat genom en fläkt - och på samma sätt tycks den organiserade brottsligheten finnas överallt i det napolitanska samhället. Jag var inte riktigt förberedd på att Gomorra var en så uppbruten berättelse och jag var en smula besviken när jag gick ut från biografen. Men filmen dröjer kvar och irriterar, ungefär som när ett tuggummi fastnat under skosulan.

2. Waltz with Bashir (Ari Folman, Israel)
Beskriver hur regissören försöker återskapa sina minnen från kriget i Libanon. Ibland blir det rätt så suggestivt. Filmen är animerad och förflyttar sej mellan nutid och dåtid på ett fullständigt tyngdlöst sätt.

3. Anvil! The story of Anvil (Sacha Gervasi, USA)
This Is Spinal Tap, fast in real life! Uttrycket "beautiful losers" har aldrig varit mera träffande!

4. Of time and the city (Terence Davies, Storbitannien)
En klippfilm som sammanfattar utvecklingen i England i allmänhet, och Liverpool synnerhet, under 1900-talets andra hälft. Blev det något bättre?! Sarkastiskt och bittert, men ändå på något sätt kärleksfullt.

5. Three Monkeys (Nuri Bilge Ceylan, Turkiet)
En film där små, felaktiga val leder huvudpersonerna in på fel vägar som blir bredare och bredare tills de till slut sitter där, inmålade i sina hörn. Fy, så elak regissören var mot sina huvudpersoner.

Sett 46 st. från 2008.

Fyllehundar i dogfight

Rymdens demoner är den något förvirrande svenska titeln på aviatören och filmregissören Howard Hughes gamla flygfilm Hell's Angels från 1930. För de som inte känner till Hughes så är det hans liv som berättas i The Avaitor med Leonardo DiCaprio. Senast jag såg den filmen var jag inte så förtjust i den, men efter att ha sett Rymdens demoner är jag sugen på att ge den en ny chans, för Hughes var en intressant man. Det skulle vara intressant att åter se hans arbete med denna film porträtteras efter att verkligen ha sett den.

Att Hughes i första hand var pilot och i andra hand regissör märks tydligt. Många scener känns överflödiga och underligt uppbyggda. Agerandet håller ofta ganska låg nivå. Antagligen var herr Hughes ingen vidare personregissör, tydligen ska han ha överlåtit dialogscenerna på en annan regissör. Filmens brister uppvägs emellertid mer än väl av de otroligt imponerande flygsekvenserna. Att se ett tjog brittiska och tyska stridsflygplan svärma runt varandra när man vet att det gjordes på riktigt är imponerande. Läste att tre piloter faktiskt dog under inspelningen. Enligt trivian på IMDB hoppade också Hughes in och gjorde en speciellt riskabel manöver efter att de ordinarie piloterna vägrat.

Filmen är svartvit, men vissa av scenerna är faktiskt i färg. Den korta, men mycket snygga, kalla och realistiska duellscenen går till exempel i blått för att visa att det är natt. Färgen används med måtta men bra, ofta för att framhäva någonting. En stor explosion färgar vid ett tillfälle hela bilden röd.

Filmens budskap kretsar i huvudsak kring heder och lojalitet. Den är en aning för patriotisk för min smak, men med tanke på när den gjordes kan jag ändå köpa det. I grunden var historien ganska intressant, mer effektivt berättad skulle den nog bli riktigt bra. Men i filmens nuvarande format engageras jag inte förutom i flygscenerna, och i det spännande slutet. Filmens absolut bästa scener tycker jag är de som kretsar kring den tyska zeppelinaren. Den innehåller allt från tungt drama, action, spänning och tro det eller ej; humor. Jag skrattade högt åt den tyske befälhavaren på luftskeppen när han entusiastiskt beordrar mannarna att släppa alla bomber de har. Skulle alla filmens scener hållit samma klass skulle detta varit ett mästerverk. Tyvärr är ungefär en och en halv timme av den drygt två timmar filmen ganska trist, så betyget blir inte mer än Drei Bomben!!!

Betyg: JJJJJ

Always look on the bright side of life

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av Gallipoli, men att den skulle få mig att skratta högt flera gånger fanns inte på min radar. Men detta drama som för mig framför allt handlar om vänskap och livsglädje grep tag i mig från början och när jag genom en ganska lång men aldrig tråkig inledning har lärt känna karaktärerna överraskas jag av att filmen faktiskt blir geniunt rolig. Mel Gibsons karaktär levererar några störtsköna repliker och Archies aldrig falnande optimism smittar av sig på mig. Just nu känns det som att Frank Dunne är min favorit bland Gibsons rollfigurer. (vilket iofs inte säger jättemycket) Filmen igenom satt jag och funderade på var jag hade sett den andre huvudrollsinnehavaren förut, då jag tyckte han såg så bekant ut. Han hade dock inte varit med i något annat jag sett, skulle det visa sig.

Historien är väl ganska konventionell, och man anar ju att det inte kommer att sluta i moll, men det gör inget. Det är så välberättat att jag bortser från en del klyschor, och hela tiden engageras av de båda huvudpersonernas eskapader. Musiken är mycket bra och tillför något extra till många scener. Jag har inte ens något emot synthmelodierna, trots att de egentligen inte alls borde passa tidsepoken.

När filmen är slut tycker jag att den har lyckats på många plan. Den klarar av konststycket att vara ett bra drama, komedi och antikrigsfilm på samma gång. Det enda smolket i bägaren är att krigsscenerna i slutet hade kunnat vara mer övertygande, och framför allt hade jag där velat ha mer svärta och misär. Filmen lyckas inte helt kliva upp ur den humoristiska skyttegraven innan slutskottet träffar målet så att säga. Men det gör inte så mycket, Gallipoli är ändå en mycket bra film, och hamnar direkt högst upp på min Första världskriget-lista. Den underbara slutbilden tillsammans med musiken i eftertexterna räcker nästan för att göra hela filmen sevärd.

Betyg: JJJJJ

En resa med enkel biljett

På vilken hylla ska vi placera Peter Weir? Den högst upp eller den lägst ner? Tja, som tur är finns det ett par hyllor till på mitten och där någonstans får han väl vara, då. Peter Weir känns som en rätt stabil regissör, men han tar sällan ut svängarna och kör för det mesta mitt i vägen. Det är välberättat, men rätt så konventionellt. Är det förresten en Volvo som kommer där?

Gallipoli börjar som en westernfilm. Lite kofösning, huvudpersonerna (Archy och Frank) blir kompisar och tjyvåker i en godsfinka som hamnar på ett stickspår och de får därefter vandra en stund i öknen. Det är bara kaktusarna som saknas. Det har tagit drygt 45 minuter in i filmen innan de kommit fram till Perth och kan mönstra in. Kamraterna skiljs eftersom de inte har riktigt samma färdigheter, men givetvis återser de varandra lite längre fram.

Inskrivna transporteras mannarna till Egypten för att få lite militär grundutbildning. För att vi ska vara säkra, har man en manöver i närheten av pyramiderna. Innan den välförtjänta permissionen en kort, lustig sexualupplysningsscen (som påminner mycket om en liknande i Woody Allens "Död och pina"). Folklivet i basarerna i Kairo har rätt så mycket turistbroschyr över sej och araberna är sådär lite lagom luriga.

Nu när alla är fullfjädrade soldater är det 30 minuter kvar av filmen. Det pangar lite, men liknar mest ett Robinson-avsnitt, fast med fyrverkerier. Det är först alldeles på slutet, när vidden av framför allt inkompetent ledarskap blir uppenbar och trupperna ställs öga mot öga med det oundvikliga slutet, som Peter Weirs film griper tag i tittaren. En lång resa som borde varit betydligt mera drabbande med tanke på händelserna som ligger till grund för filmen. Den här gången blev Peter Weir bakbunden av det konventionella. Två biljetter för gott hantverk. Inga popcorn.

Tema april/maj: Första världskriget

Så har det då äntligen blivit dags för oss att inleda vårt andra tema! Andra världskriget har man ju sett hundratals filmer om känns det som, men filmer som behandlar första världskriget är det sämre med. Jag kan på rak arm inte nämna en enda som jag tycker är riktigt bra. Detta vill vi nu ändra på. Första världskrigetfilmer har ju väldig potential, finns det något charmigare än dogfights?

De tre filmerna vi har valt ut denna gång är följande:

På västfronten intet nytt (Lewis Milestone, 1930)
Rymdens demoner (Howard Hughes, 1930)
Gallipoli (Peter Weir, 1981)

Vi hade gärna sett någon nyare film också, men det finns tyvärr inte så många som lockar. Röde Baronen som kom nyligen har jag sett, och det var en riktig besvikelse måste jag säga. Det ska bli intressant att se två filmer som gjordes så pass snart efter första världskriget, samt att jämföra dem båda sinsemellan. Att se den modernare Gallipoli ska också bli kul, Peter Weir är en duktig regissör, och han lyckades bra med stridsscenerna i den senaste filmen jag såg av honom: Master and Commander.

Efter en snabb titt på mina betygsatta filmer så lyckas jag faktiskt bara hitta fem WW1-filmer:

Min "Topp" 5:
1. 1900 (Bertolucci, 1976) (4)
2. Flyboys (Bill, 2006) (3)
3. En långvarig förlovning (Jeunet, 2004) (3)
4. Den stora illusionen (Renoir, 1937) (2)
5. The Red Baron (Müllerschön, 2006) (1)

1900 står klart ut som den bästa filmen, men den är snarare ett episkt drama än en krigsfilm, även om kriget har betydelse för handlingen. Flyboys är egentligen ingen bra film, men det var kul att se dess fräcka luftstrider. Hade den gjorts med samma djup och allvar som säg Band of Brothers hade jag varit helt såld. Jag hade stora förhoppningar på The Red Baron, men blev sjukt besviken, den innehöll nästan inga stridsscener överhuvudtaget, utan var istället en dålig, klyschig kärlekshistoria med dåligt skådespeleri. Och det värsta var att alla tyskar pratade engelska. I en tysk produktion! Skandal! Förhoppningsvis får jag efter detta tema några nya titlar högt upp på listan.

Ridå!

Filmklubbens första tema är klart!

Vi har inte haft någon sammanfattande diskussion, men men kan nog i alla fall att konstatera att det inte är helt enkelt att överföra dramatik skriven för teater till film. Själva texten tycks stå i vägen lite grann och är man trogen texten blir lite fyrkantigt här och där.

Jag blev överraskad över hur lika vi tyckte:

               Jon      Lennart

Henry V (1989) 2        2        2,00 (2)
Othello (1952) 3        3        3,00 (2)
Ran     (1985) 4        4        4,00 (2)

               3,00 (3) 3,00 (3)

Högmod går före fall

När vi startade filmklubben beslöt jag mej för att låta bli att läsa på något om de filmerna vi bestämt oss för att se. Det är väl i och för sej inte något fel med förkunskap, men det känns ändå lite mera ärligt att närma sej filmen utan några förutfattade meningar. Att man sedan efteråt tveklöst borde fördjupa sej lite mer i det man sett, och att tiden alltför sällan räcker till för det, ja det är en annan historia.

I fallet Othello var det i alla fall svårt att undvika informationen om att det blev en utdragen historia att ro i land för Orson Welles och hans crew. Väljer man att betrakta filmen ur just det perspektivet kan man mycket väl ha ett litet resonemang om ojämnheter i filmen och så.... För egen del tycker jag att det haltade en smula mellan scenerna utomhus och inomhus, där de senare förmedlar en mycket mera förtätad stämning. På sina ställen tyckte jag också att det var en smula irriterande med att talet var pålagt, och att synkningen inte alltid var så där hundraprocentig.

Precis som Jon skrev i sin recension av Othello är filmens inledningsscener verkligen storslaget anlagda. Tycker det känns lite som att de skulle kunna ackompanjera vilken samtida musikvideo som helst egentligen, och jag inbillar mej att till exempel Anton Corbijn (som förutom filmen Control om Ian Curtis, även regisserat en hel bunke musikvideos) skulle kunnat ha hämtat inspiration härifrån.

Genom hela filmen är det just på det här punkterna, det vill säga foto och klippning, som Othello tar de flesta poängen. Framför allt tycker jag väldigt mycket om sättet på vilket man arbetat med perspektiv och bildvinklar, och hur liten därmed människan framställs gentemot den omgivande och överväldigande arkitekturen. Det ger en fin bild av vår utsatthet och det blir en slags visuell parallell till hur vi människor rätt så mycket är slavar under våra egna emotioner.

Jag tycker faktiskt att bilderna på sätt och vis gestaltar det mänskliga dilemmat mycket bättre än skådespeleriet och själva texten i sej. Huvudpersonerna har starka känsloliv, men de känns väldigt svala och rätt så frånvarnde och svårfångade. Framför allt tycker jag att Othello själv är väldigt undanglidande, ja i det närmaste frånvarande. Det är som han gick på något lugnande preparat och det spricker rätt så mycket upp mellan repliker (vad som sägs) och utspel (hur det sägs).

Den som gapar efter mycket...

Branaghs version av Henry V väckte genast mitt intresse när berättaren vände sig till mig för att presentera pjäsen. Genast upptäckte jag dock också att det skulle bli svårt att hänga med i dialogen även här, men tyvärr kunde jag inte heller se denna film med text. Dialogen flög mig ännu mer över huvudet i denna film, och det tog mig flera försök innan jag orkade ta mig igenom hela filmen. Första halvtimmen var värst, där fick jag anstränga mig för att förstå vilka som var vilka och vad filmen egentligen gick ut på. När Henry sedan gick ut i fält blev det som tur var en aning mer intressant. Men liksom Othello lyckas filmen aldrig beröra mig, den tunga teatraliska dialogen filterar bort all inlevelse på något sätt. Inte heller hjälper det att berättaren dyker upp överallt och bryter den lilla illusionen som finns. Och de otextade scenerna på franska var ingen lek att förstå, även om jag måste erkänna att det som nästan roade mig mest med filmen var att försöka tolka vad den franska prinsessan sade.

I Othello var dock allt hantverk i övrigt fantastiskt, så är inte fallet här. Bortsett från vandringen över slagfältet på slutet och Kenneth Branaghs fantastiska skådespel, så är det inget som imponerar på mig.

Kärleken Henry påstår sig känna till den franske kungens dotter på slutet kommer från ingenstans, men ändå är scenen dem emellan nästan den mest intressanta. Jag har dock lite svårt att köpa Shakespeares hjälteporträtt av Henry. Efter att han har tvingat sina stackars landsmän att krossa den franska armén, ockuperat hela Frankrike och tvingat den franske kungen att överlämna sin krona, förnedrar han den Franske kungen ytterligare genom att ta hans dotter.

En film som har såhär svårt att fånga mig borde rimligtvis ha en etta, men om man tar det för vad det är i grunden, en pjäs, så kan jag sträcka mig till att ge den en tvåa, men filmmediet tillför inget direkt, snarare tvärtom. Agerandet är dock mycket bra(teatermässigt) av de flesta medverkande, och i synnerhet av Branagh. Det var också kul att se Christian Bale i en så tidig roll, han var bra redan då.

Betyg: JJJJJ

Tjenare kungen

Henry V börjar verkligen kalasbra, med att Kenneth Branagh går igenom fjärde väggen och rakt in bland intrigerna vid Henry V:s hov. Vi befinner oss här under filmens första 30-40 minuter och det mesta fungerar rätt så bra så långt. Kungen beslutar sej slutligen för att dra i fält mot fransmännen, men i norra Frankrike är det regnigt och lerigt och man kör fast. Det är precis vad filmen gör också!

Filmens dramatiska höjdpunkt är ett stort slag som i och för sej är storslaget iscensatt, men efter de grandiosa scenerna i Ran påminner den här bataljen mest om ett dansbaneslagsmål.

Sedan avtoning och försoning. Filmen följer den dramaturgiska formen väl och gissningsvis är Branagh väldigt trogen mot texten Shakespeare skrev. Det är ingen fördel. Parallellt med de storpolitiska händelserna i pjäsen löper en tråd med lite mera vanligt folk (fänrik Pistol och hans kompisar). Den är möjligtvis nödvändig för någon slags dramatisk balans, men i den här filmen känns de händelserna väldigt påklistrade. Ännu mera onödig är förresten scenen där den franska prinsessan (spelad av Emma Tompson) försöker lära sej engelska av sin hovdam. Den borde hamnat på golvet i klipprummet!

Så jag hade nog gärna sett att man trimmat manuset en del, och koncentrerat filmen mer. Annars tycker jag att själva idéinnehållet som Shakespeare lagt in i pjäsen fortfarande är väldigt angeläget. Henry V andas en stor humanism som känns samtida trots att pjäsen har ett par hundra år på nacken och det är just ur den synvinkeln jag tycker att det är intressant att undersöka Shakespeares dramer.

Tyvärr lyckas inte Branagh bli 100% trovärdig i sin roll som regent. Han känns mest naiv och valpig. Och filmen känns rätt så fantasilös, även om den är ambitiöst anlagd. Det blir godkänt, men jag är besviken och delar bara ut två biljetter.

Helvit svärta

Othello

Citizen Kane var den enda film av Orson Welles jag sett innan jag gav mig in på Othello. Lite märkligt, då jag gillade Citizen Kane väldigt mycket, men jag har ändå inte kommit på tanken att se fler av hans filmer. Efter att ha sett Othello är jag definitivt sugen på att fördjupa mig i Welles, för den är väldigt bra, även om jag också har en hel del att klaga på.

Men jag börjar med den positiva kritiken. Anslagssekvensen är en av de bästa jag sett, ett begravningståg framför en solig men hotfull himmel, filmat ur många intressanta vinklar, välklippt och ackompanjerat av mäktig musik. Hantverket är fantastastiskt filmen igenom, speciellt foto, musik och ljussättning. De mest dramatiska scenerna är väldigt suggestiva och vackra på samma gång. Användningen av skuggor och ljus känns ibland nästan expressionistiskt. Skådespeleriet kan jag väl inte heller klaga på direkt, även om det inte imponerar på samma sätt som det ovanstående.

Trots allt detta fångas jag aldrig av filmen. Intellektuellt tyckte jag om alla konstnärliga kvaliteter, men känslomässigt var jag helt oberörd. Till viss del beror det nog på att jag såg filmen otextad, och att det därför var krävande för mig att följa med i handlingen. Shakespeares tunga engelska, tillsammans med att jag hade svårt att höra vad som sades gjorde mig ofokuserad. Sen gillar jag inte att den svarte generalen Othello spelas av den vite Welles, även om han är en bra skådis och det antagligen var kutym på den tiden.

Alas, Othello, although Thou art shapen by gifted hands,
more than a withering three, I cannot give to Thee,
for My heart is not for Thee to see or reach,
and though Thy merits linger in My mind,
all Thy potential, I see pouring out in the sands.

Betyg: JJJJJ

Släkten är värst

Ran blev första filmen ut för mej också den här gången. Utan att överdriva får man väl beteckna det som en väldigt ödesmättad historia, den här familjefejden. Jag tycker för egen del för det första att det var en smula irriterande att inte kunna sin Shakespeare i allmänhet - och framför allt Kung Lear i synnerhet - lite bättre, för att få ett så bra perspektiv på händelserna i Ran som möjligt. För det andra skulle jag också gärna vilja vetat lite om i vilken utsträckning man kan finna rötter till liknande idéer i de antika grekiska dramerna. Sist, men inte minst, skulle det också varit intressant att ha klart för sej i vilka avseenden den japanska teatertraditionen skiljer sej från den västerländska. I varje fall kan man ju inte påstå att skådespeleriet är särskilt nyanserat den här gången.

Alla de här luckorna lägger sej lite som skikt över filmupplevelsen och gör det svårare att ta till sej innehållet, trots att det är ju en tragedi av gigantiska mått vi får ta del av. Man blir en åskådare utan empati snarare än en deltagande betraktare och det är ju lite synd, för på ytan är ju filmen väldigt fin. Så mycket skuld, svek, avund, hämnd, heder och plikt på en och samma gång kan ju inte vara hälsosamt. Det är det givetvis inte heller, men gubbarnas reaktioner har en rätt så mekanisk och automatisk karaktär, utan särskilt mycket psykologiska nyanser.

Undantaget tycker jag är Lady Kaede! Inte någon vidare trevlig kvinna att stifta bekantskap med men under hennes bottenlösa hämndbegär tycker jag man kunde skönja rätt mycket av verkliga mänskliga emotioner. Det som i slutändan tveklöst imponerar allra mest med Ran är givetvis det välkomponerade fotot. Här visar Kurosawa absolut sin mästarklass. Nästan varje scen går att rama in och hänga upp på väggen.

Så.... Överbetyg för utförandet, medelbetyg för innhållet och ett litet underbetyg för gestaltningen.... Hur får man ihop det? Det blir fyra biljetter, men inte till de allra bästa platserna i salongen, den här gången.

Färggrann tragedi

Ran

Jag har inte inte sett så många filmer av Kurosawa. Trots att jag har gillat de jag har sett och velat se mer har det helt enkelt inte blivit av. Ran är också lite speciell. Det är nämligen den tillsammans med tv-serien Shogun som har lagt grunden för mitt stora intresse för Japan. (Detta har på senare år bland annat resulterat i två års universitetsstudier i japanska, en tvåmånaders Japanresa. Jag tränar också Bujinkan Budo Taijutsu, en kampsport baserad på gamla samuraj- och ninjaskolor.) Minns inte om jag någonsin såg hela, tvivlar starkt på det, men hann nog ändå fascineras av de blodiga stridsscenerna. Hursomhelst mindes jag inget mer av filmen än att den var jättelång och handlade om krigande samurajer, så jag var väldigt intresserad av vad jag skulle tycka om filmen idag.

Så jättelång som jag mindes var filmen faktiskt inte. 160 minuter är förvisso ganska mycket, men filmen var så intressant att den kändes betydligt kortare. Att jag visste inte mycket om Kung Lear som filmen baseras på kanske var bra. Hantverket är väldigt bra rakt igenom. Speciellt imponerande är de maffiga krigsscenerna och det vackra, färggranna fotot. Det man kanske skulle kunnat klaga på om inte filmen varit baserad på en pjäs är att skådespeleriet känns väldigt teatraliskt. I denna film passar det dock hyfsat bra. Jag hade dock gärna velat se lite fler närbilder i dialogscenerna, det är mest helbilder som gäller hela tiden, vilket gör att det är lite svårt att uppfatta vem som pratar ibland, och att se skillnad på ansiktena. Jag som brukar ha svårt att skilja på skådespelarna i asiatiska filmer tyckte därför att det var väldigt skönt att de tre sönerna hade en varsin färguppsättning, så att jag kunde hänga med i den spännande intrigen.

Shogunen Hidetoras sminkning var också farligt nära parodin med det långa vita skägget, men det glömde jag snabbt bort. Blodet är också lite för klarrött, även det känns som en teaterkvarleva. Ett par gånger sticker också klippningen i ögonen. Några klipp på samurajer som skjuts ned från hästar är för snabba för att passa ihop med det i övrigt lugna tempot. Det känns också som att de upprepas en gång, fast spegelvänt. Men Kurosawa lyckas trots allt fånga mig i den spännade intrigen, och jag kan inte säga annat än att detta är en mycket bra film. Den imponerande sekvensen med det brinnande slottet kommer länge sitta kvar i mitt minne. Jag har definitivt fått mersmak på både Shakespeare och Kurosawa.

Betyg: JJJJJ

Funderingar om Shakespeare

Min lärare i svenska och litteratur på gymnasiet måste gjort ett rätt så dåligt jobb, för det enda jag kan påminna mej vi pratade om när det gäller Shakespeare är några dödgrävare och så givetvis Hamlet med sin eviga fråga och sin dödskalle.

Eller så var jag en dålig student....

För egen del undviker jag spelad teater som pesten. Tycker det är för mycket överdrivna gester och MÄNNISKOR SOM TALAR MED ALLDELES FÖR HÖG RÖST för min smak. Det var nog först när jag sett Köpmannen i Venedig (från 2004) som jag började inse lite av storheten hos Shakespeare och hur fascinerande det är att en fyrahundra år gammal text fortfarande kan kännas så aktuell. Och i filmen Romeo + Juliet (1996) transponerades hela handlingen till vår samtid på ett jättebra sätt!


Så.... Shakespeare rules OK, och det ska bli roligt att få sätta i sej ytterligare ett par Shakespeare-anrättningar. Framför allt tycker jag det ska bli spännande och se i vilken utsträckning filmskaparna lyckats lyfta dramat upp från scengolvet och till filmduken. Något tråkigare än fotograferad teater har jag svårt att tänka mej.

Mars-tema: Shakespeare-filmer

Vi börjar med William Shakespeare som tema, väl medvetna om att från den här nivån finns det förmodligen bara en fortsättning: utför....

Det finns ett rikhaltigt urval film att välja mellan om man vill se Shakespeare. Den här gången lade vi vikt vid några av de mest uppskattade filmatiseringarna:

• Othello (Orson Welles, 1952)
• Ran (Akira Kurosawa, 1985)
• Henrik V (Kenneth Branagh, 1989)

Ran är ju en adaption av Kung Lear och vi hade gärna haft med ett Hollywood-alternativ som en komplementerande motbild, men eftersom det inte verkar finnas särskilt mycket sådant (lätt-)tillgängligt fick Orson och Othello haka på i stället.

Den som vill ha lite ytterligare information om William Shakespeare-filmer kan gärna kolla in den här guiden hos Rotten Tomatoes. Borde vi valt något annat?!

Intro

Filmklubben se bra film är inspirerad av Filmklubb 5.30 som var aktiv ett par månader hösten 2008.

Varje månad ska vi se tre filmer med nån gemensam nämnare - genre, regissör, skådespelare, produktionsår, you name it - och blogga lite om vad vi tyckte om filmerna.

Vi tänker inte försöka att vara särskilt märkvärdiga eller så, utan gör det för att det är roligt. Inledningsvis vet vi inte mycket om varandra, men under resans gång lär vi förhoppningsvis känna varandra lite mer.

Vill du vara med finns det just nu lediga platser i biosalongen! Mejladressen till biljettkassan är: sebrafilm [at] gmail [dot] com