Tjenare kungen

Henry V börjar verkligen kalasbra, med att Kenneth Branagh går igenom fjärde väggen och rakt in bland intrigerna vid Henry V:s hov. Vi befinner oss här under filmens första 30-40 minuter och det mesta fungerar rätt så bra så långt. Kungen beslutar sej slutligen för att dra i fält mot fransmännen, men i norra Frankrike är det regnigt och lerigt och man kör fast. Det är precis vad filmen gör också!

Filmens dramatiska höjdpunkt är ett stort slag som i och för sej är storslaget iscensatt, men efter de grandiosa scenerna i Ran påminner den här bataljen mest om ett dansbaneslagsmål.

Sedan avtoning och försoning. Filmen följer den dramaturgiska formen väl och gissningsvis är Branagh väldigt trogen mot texten Shakespeare skrev. Det är ingen fördel. Parallellt med de storpolitiska händelserna i pjäsen löper en tråd med lite mera vanligt folk (fänrik Pistol och hans kompisar). Den är möjligtvis nödvändig för någon slags dramatisk balans, men i den här filmen känns de händelserna väldigt påklistrade. Ännu mera onödig är förresten scenen där den franska prinsessan (spelad av Emma Tompson) försöker lära sej engelska av sin hovdam. Den borde hamnat på golvet i klipprummet!

Så jag hade nog gärna sett att man trimmat manuset en del, och koncentrerat filmen mer. Annars tycker jag att själva idéinnehållet som Shakespeare lagt in i pjäsen fortfarande är väldigt angeläget. Henry V andas en stor humanism som känns samtida trots att pjäsen har ett par hundra år på nacken och det är just ur den synvinkeln jag tycker att det är intressant att undersöka Shakespeares dramer.

Tyvärr lyckas inte Branagh bli 100% trovärdig i sin roll som regent. Han känns mest naiv och valpig. Och filmen känns rätt så fantasilös, även om den är ambitiöst anlagd. Det blir godkänt, men jag är besviken och delar bara ut två biljetter.

Helvit svärta

Othello

Citizen Kane var den enda film av Orson Welles jag sett innan jag gav mig in på Othello. Lite märkligt, då jag gillade Citizen Kane väldigt mycket, men jag har ändå inte kommit på tanken att se fler av hans filmer. Efter att ha sett Othello är jag definitivt sugen på att fördjupa mig i Welles, för den är väldigt bra, även om jag också har en hel del att klaga på.

Men jag börjar med den positiva kritiken. Anslagssekvensen är en av de bästa jag sett, ett begravningståg framför en solig men hotfull himmel, filmat ur många intressanta vinklar, välklippt och ackompanjerat av mäktig musik. Hantverket är fantastastiskt filmen igenom, speciellt foto, musik och ljussättning. De mest dramatiska scenerna är väldigt suggestiva och vackra på samma gång. Användningen av skuggor och ljus känns ibland nästan expressionistiskt. Skådespeleriet kan jag väl inte heller klaga på direkt, även om det inte imponerar på samma sätt som det ovanstående.

Trots allt detta fångas jag aldrig av filmen. Intellektuellt tyckte jag om alla konstnärliga kvaliteter, men känslomässigt var jag helt oberörd. Till viss del beror det nog på att jag såg filmen otextad, och att det därför var krävande för mig att följa med i handlingen. Shakespeares tunga engelska, tillsammans med att jag hade svårt att höra vad som sades gjorde mig ofokuserad. Sen gillar jag inte att den svarte generalen Othello spelas av den vite Welles, även om han är en bra skådis och det antagligen var kutym på den tiden.

Alas, Othello, although Thou art shapen by gifted hands,
more than a withering three, I cannot give to Thee,
for My heart is not for Thee to see or reach,
and though Thy merits linger in My mind,
all Thy potential, I see pouring out in the sands.

Betyg: JJJJJ

Släkten är värst

Ran blev första filmen ut för mej också den här gången. Utan att överdriva får man väl beteckna det som en väldigt ödesmättad historia, den här familjefejden. Jag tycker för egen del för det första att det var en smula irriterande att inte kunna sin Shakespeare i allmänhet - och framför allt Kung Lear i synnerhet - lite bättre, för att få ett så bra perspektiv på händelserna i Ran som möjligt. För det andra skulle jag också gärna vilja vetat lite om i vilken utsträckning man kan finna rötter till liknande idéer i de antika grekiska dramerna. Sist, men inte minst, skulle det också varit intressant att ha klart för sej i vilka avseenden den japanska teatertraditionen skiljer sej från den västerländska. I varje fall kan man ju inte påstå att skådespeleriet är särskilt nyanserat den här gången.

Alla de här luckorna lägger sej lite som skikt över filmupplevelsen och gör det svårare att ta till sej innehållet, trots att det är ju en tragedi av gigantiska mått vi får ta del av. Man blir en åskådare utan empati snarare än en deltagande betraktare och det är ju lite synd, för på ytan är ju filmen väldigt fin. Så mycket skuld, svek, avund, hämnd, heder och plikt på en och samma gång kan ju inte vara hälsosamt. Det är det givetvis inte heller, men gubbarnas reaktioner har en rätt så mekanisk och automatisk karaktär, utan särskilt mycket psykologiska nyanser.

Undantaget tycker jag är Lady Kaede! Inte någon vidare trevlig kvinna att stifta bekantskap med men under hennes bottenlösa hämndbegär tycker jag man kunde skönja rätt mycket av verkliga mänskliga emotioner. Det som i slutändan tveklöst imponerar allra mest med Ran är givetvis det välkomponerade fotot. Här visar Kurosawa absolut sin mästarklass. Nästan varje scen går att rama in och hänga upp på väggen.

Så.... Överbetyg för utförandet, medelbetyg för innhållet och ett litet underbetyg för gestaltningen.... Hur får man ihop det? Det blir fyra biljetter, men inte till de allra bästa platserna i salongen, den här gången.

Färggrann tragedi

Ran

Jag har inte inte sett så många filmer av Kurosawa. Trots att jag har gillat de jag har sett och velat se mer har det helt enkelt inte blivit av. Ran är också lite speciell. Det är nämligen den tillsammans med tv-serien Shogun som har lagt grunden för mitt stora intresse för Japan. (Detta har på senare år bland annat resulterat i två års universitetsstudier i japanska, en tvåmånaders Japanresa. Jag tränar också Bujinkan Budo Taijutsu, en kampsport baserad på gamla samuraj- och ninjaskolor.) Minns inte om jag någonsin såg hela, tvivlar starkt på det, men hann nog ändå fascineras av de blodiga stridsscenerna. Hursomhelst mindes jag inget mer av filmen än att den var jättelång och handlade om krigande samurajer, så jag var väldigt intresserad av vad jag skulle tycka om filmen idag.

Så jättelång som jag mindes var filmen faktiskt inte. 160 minuter är förvisso ganska mycket, men filmen var så intressant att den kändes betydligt kortare. Att jag visste inte mycket om Kung Lear som filmen baseras på kanske var bra. Hantverket är väldigt bra rakt igenom. Speciellt imponerande är de maffiga krigsscenerna och det vackra, färggranna fotot. Det man kanske skulle kunnat klaga på om inte filmen varit baserad på en pjäs är att skådespeleriet känns väldigt teatraliskt. I denna film passar det dock hyfsat bra. Jag hade dock gärna velat se lite fler närbilder i dialogscenerna, det är mest helbilder som gäller hela tiden, vilket gör att det är lite svårt att uppfatta vem som pratar ibland, och att se skillnad på ansiktena. Jag som brukar ha svårt att skilja på skådespelarna i asiatiska filmer tyckte därför att det var väldigt skönt att de tre sönerna hade en varsin färguppsättning, så att jag kunde hänga med i den spännande intrigen.

Shogunen Hidetoras sminkning var också farligt nära parodin med det långa vita skägget, men det glömde jag snabbt bort. Blodet är också lite för klarrött, även det känns som en teaterkvarleva. Ett par gånger sticker också klippningen i ögonen. Några klipp på samurajer som skjuts ned från hästar är för snabba för att passa ihop med det i övrigt lugna tempot. Det känns också som att de upprepas en gång, fast spegelvänt. Men Kurosawa lyckas trots allt fånga mig i den spännade intrigen, och jag kan inte säga annat än att detta är en mycket bra film. Den imponerande sekvensen med det brinnande slottet kommer länge sitta kvar i mitt minne. Jag har definitivt fått mersmak på både Shakespeare och Kurosawa.

Betyg: JJJJJ

Funderingar om Shakespeare

Min lärare i svenska och litteratur på gymnasiet måste gjort ett rätt så dåligt jobb, för det enda jag kan påminna mej vi pratade om när det gäller Shakespeare är några dödgrävare och så givetvis Hamlet med sin eviga fråga och sin dödskalle.

Eller så var jag en dålig student....

För egen del undviker jag spelad teater som pesten. Tycker det är för mycket överdrivna gester och MÄNNISKOR SOM TALAR MED ALLDELES FÖR HÖG RÖST för min smak. Det var nog först när jag sett Köpmannen i Venedig (från 2004) som jag började inse lite av storheten hos Shakespeare och hur fascinerande det är att en fyrahundra år gammal text fortfarande kan kännas så aktuell. Och i filmen Romeo + Juliet (1996) transponerades hela handlingen till vår samtid på ett jättebra sätt!


Så.... Shakespeare rules OK, och det ska bli roligt att få sätta i sej ytterligare ett par Shakespeare-anrättningar. Framför allt tycker jag det ska bli spännande och se i vilken utsträckning filmskaparna lyckats lyfta dramat upp från scengolvet och till filmduken. Något tråkigare än fotograferad teater har jag svårt att tänka mej.