Från skyttegraven till graven

På västfronten intet nytt gjordes samma år som Rymdens demoner, och jag hade tänkt jämföra dem för att se vilken som var bäst. Jag måste säga att det är svårt att utse en vinnare, då båda filmerna är bra, men på lite olika sätt. Liksom Hughes film lider också denna av väldigt teatraliskt skådespel, något jag har väldigt svårt för. Känslan av realism är svår att uppnå när skådespelarna talar och agerar som om de stod på en scen.

På västfronten... lyckas också liksom Rymdens demoner överraska med riktigt snygga stridsscener, när soldaterna kryssar mellan explosionerna på kyrkogården känns det lika intensivt som i moderna krigsfilmer. Filmen lyckas kritisera de flesta delarna av kriget, även propagandan och krigshetsarna på hemmaplan som inte själva bidrar med något.

Kvalitetsmässigt är detta en jämnare film, det mesta är ganska bra (även om den är lite för lång), men den lyckas aldrig imponera mig som de bästa sekvenserna i Rymdens demoner. Manuset är riktigt bra, med mer trovärdigt skådespel hade det kunnat bli ett mästerverk, Många scener är otroligt välskrivna, men lyckas tyvärr inte beröra mig som de borde.

Betyg: JJJJJ

Bomber och granater!

Erich Maria Remarques krigsskildring På västfronten intet nytt från 1929 var otrampad mark för mej inför det här temat, även om bokens titel skymtat förbi mer än en gång i diverse olika sammanhang. Filmatiseringen från året efteråt (raskt marscherat!) var en rad i listan med Oscarsvinnare för bästa film, inte mer. Jag tycker dock att man måste kosta på sej att notera att det här faktiskt är antikrigsskildring ur tysk synvinkel och att kriget inte ser ett dugg annorlunda ut på motsåndarsidan.

Filmen är rätt så lång (2h 10m) och jag får känslan av att manuset följer sin bokliga förlaga i det närmaste bokstav för bokstav. Det är lite synd, för det mesta har blivit sagt efter en dryg timma och därefter blir det i stort sett bara ytterligare tablåer med snarlikt idéinnehåll som staplas på varandra. Jag tycker att man fått fram väldigt tydligt hur mycket kriget består av att bara vänta och vänta, och vilken påfrestning och stress det innebär för soldaterna. Jag gillar också hur karaktärerna förblir relativt opersonliga och flyktiga genom hela filmen. Det överensstämmer bra med hur utbytbar soldaten är på slagfältet.

Hantverksmässigt tycker jag att På västfronten intet nytt inte har några särskilt stora brister. De nattliga scenerna är välgjorda. En ca 6 minuter lång stridssekvens (drygt 40 minuter in i filmen) imponerar. Och budskapet är angeläget: Framtidsdrömmarna som pojkarna har i klassrummet blir till mardömmar i skyttegravarna, det är verkligen en galant inramning av berättelsen. Det blir en riktigt stark trea den här gången. Fyran är inte långt borta, hade klippsaxen bara varit lite vassare så....



Jag passade förresten på att även se nyinspelningen från 1979. Den hade vissserligen ett visst tryck i stridsscenerna, men i övrigt är den svart-vita föregångare färgstarkare på varje enskild punkt! Två biljetter, i mån av plats.

Fyllehundar i dogfight

Rymdens demoner är den något förvirrande svenska titeln på aviatören och filmregissören Howard Hughes gamla flygfilm Hell's Angels från 1930. För de som inte känner till Hughes så är det hans liv som berättas i The Avaitor med Leonardo DiCaprio. Senast jag såg den filmen var jag inte så förtjust i den, men efter att ha sett Rymdens demoner är jag sugen på att ge den en ny chans, för Hughes var en intressant man. Det skulle vara intressant att åter se hans arbete med denna film porträtteras efter att verkligen ha sett den.

Att Hughes i första hand var pilot och i andra hand regissör märks tydligt. Många scener känns överflödiga och underligt uppbyggda. Agerandet håller ofta ganska låg nivå. Antagligen var herr Hughes ingen vidare personregissör, tydligen ska han ha överlåtit dialogscenerna på en annan regissör. Filmens brister uppvägs emellertid mer än väl av de otroligt imponerande flygsekvenserna. Att se ett tjog brittiska och tyska stridsflygplan svärma runt varandra när man vet att det gjordes på riktigt är imponerande. Läste att tre piloter faktiskt dog under inspelningen. Enligt trivian på IMDB hoppade också Hughes in och gjorde en speciellt riskabel manöver efter att de ordinarie piloterna vägrat.

Filmen är svartvit, men vissa av scenerna är faktiskt i färg. Den korta, men mycket snygga, kalla och realistiska duellscenen går till exempel i blått för att visa att det är natt. Färgen används med måtta men bra, ofta för att framhäva någonting. En stor explosion färgar vid ett tillfälle hela bilden röd.

Filmens budskap kretsar i huvudsak kring heder och lojalitet. Den är en aning för patriotisk för min smak, men med tanke på när den gjordes kan jag ändå köpa det. I grunden var historien ganska intressant, mer effektivt berättad skulle den nog bli riktigt bra. Men i filmens nuvarande format engageras jag inte förutom i flygscenerna, och i det spännande slutet. Filmens absolut bästa scener tycker jag är de som kretsar kring den tyska zeppelinaren. Den innehåller allt från tungt drama, action, spänning och tro det eller ej; humor. Jag skrattade högt åt den tyske befälhavaren på luftskeppen när han entusiastiskt beordrar mannarna att släppa alla bomber de har. Skulle alla filmens scener hållit samma klass skulle detta varit ett mästerverk. Tyvärr är ungefär en och en halv timme av den drygt två timmar filmen ganska trist, så betyget blir inte mer än Drei Bomben!!!

Betyg: JJJJJ

Always look on the bright side of life

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av Gallipoli, men att den skulle få mig att skratta högt flera gånger fanns inte på min radar. Men detta drama som för mig framför allt handlar om vänskap och livsglädje grep tag i mig från början och när jag genom en ganska lång men aldrig tråkig inledning har lärt känna karaktärerna överraskas jag av att filmen faktiskt blir geniunt rolig. Mel Gibsons karaktär levererar några störtsköna repliker och Archies aldrig falnande optimism smittar av sig på mig. Just nu känns det som att Frank Dunne är min favorit bland Gibsons rollfigurer. (vilket iofs inte säger jättemycket) Filmen igenom satt jag och funderade på var jag hade sett den andre huvudrollsinnehavaren förut, då jag tyckte han såg så bekant ut. Han hade dock inte varit med i något annat jag sett, skulle det visa sig.

Historien är väl ganska konventionell, och man anar ju att det inte kommer att sluta i moll, men det gör inget. Det är så välberättat att jag bortser från en del klyschor, och hela tiden engageras av de båda huvudpersonernas eskapader. Musiken är mycket bra och tillför något extra till många scener. Jag har inte ens något emot synthmelodierna, trots att de egentligen inte alls borde passa tidsepoken.

När filmen är slut tycker jag att den har lyckats på många plan. Den klarar av konststycket att vara ett bra drama, komedi och antikrigsfilm på samma gång. Det enda smolket i bägaren är att krigsscenerna i slutet hade kunnat vara mer övertygande, och framför allt hade jag där velat ha mer svärta och misär. Filmen lyckas inte helt kliva upp ur den humoristiska skyttegraven innan slutskottet träffar målet så att säga. Men det gör inte så mycket, Gallipoli är ändå en mycket bra film, och hamnar direkt högst upp på min Första världskriget-lista. Den underbara slutbilden tillsammans med musiken i eftertexterna räcker nästan för att göra hela filmen sevärd.

Betyg: JJJJJ

En resa med enkel biljett

På vilken hylla ska vi placera Peter Weir? Den högst upp eller den lägst ner? Tja, som tur är finns det ett par hyllor till på mitten och där någonstans får han väl vara, då. Peter Weir känns som en rätt stabil regissör, men han tar sällan ut svängarna och kör för det mesta mitt i vägen. Det är välberättat, men rätt så konventionellt. Är det förresten en Volvo som kommer där?

Gallipoli börjar som en westernfilm. Lite kofösning, huvudpersonerna (Archy och Frank) blir kompisar och tjyvåker i en godsfinka som hamnar på ett stickspår och de får därefter vandra en stund i öknen. Det är bara kaktusarna som saknas. Det har tagit drygt 45 minuter in i filmen innan de kommit fram till Perth och kan mönstra in. Kamraterna skiljs eftersom de inte har riktigt samma färdigheter, men givetvis återser de varandra lite längre fram.

Inskrivna transporteras mannarna till Egypten för att få lite militär grundutbildning. För att vi ska vara säkra, har man en manöver i närheten av pyramiderna. Innan den välförtjänta permissionen en kort, lustig sexualupplysningsscen (som påminner mycket om en liknande i Woody Allens "Död och pina"). Folklivet i basarerna i Kairo har rätt så mycket turistbroschyr över sej och araberna är sådär lite lagom luriga.

Nu när alla är fullfjädrade soldater är det 30 minuter kvar av filmen. Det pangar lite, men liknar mest ett Robinson-avsnitt, fast med fyrverkerier. Det är först alldeles på slutet, när vidden av framför allt inkompetent ledarskap blir uppenbar och trupperna ställs öga mot öga med det oundvikliga slutet, som Peter Weirs film griper tag i tittaren. En lång resa som borde varit betydligt mera drabbande med tanke på händelserna som ligger till grund för filmen. Den här gången blev Peter Weir bakbunden av det konventionella. Två biljetter för gott hantverk. Inga popcorn.

Tema april/maj: Första världskriget

Så har det då äntligen blivit dags för oss att inleda vårt andra tema! Andra världskriget har man ju sett hundratals filmer om känns det som, men filmer som behandlar första världskriget är det sämre med. Jag kan på rak arm inte nämna en enda som jag tycker är riktigt bra. Detta vill vi nu ändra på. Första världskrigetfilmer har ju väldig potential, finns det något charmigare än dogfights?

De tre filmerna vi har valt ut denna gång är följande:

På västfronten intet nytt (Lewis Milestone, 1930)
Rymdens demoner (Howard Hughes, 1930)
Gallipoli (Peter Weir, 1981)

Vi hade gärna sett någon nyare film också, men det finns tyvärr inte så många som lockar. Röde Baronen som kom nyligen har jag sett, och det var en riktig besvikelse måste jag säga. Det ska bli intressant att se två filmer som gjordes så pass snart efter första världskriget, samt att jämföra dem båda sinsemellan. Att se den modernare Gallipoli ska också bli kul, Peter Weir är en duktig regissör, och han lyckades bra med stridsscenerna i den senaste filmen jag såg av honom: Master and Commander.

Efter en snabb titt på mina betygsatta filmer så lyckas jag faktiskt bara hitta fem WW1-filmer:

Min "Topp" 5:
1. 1900 (Bertolucci, 1976) (4)
2. Flyboys (Bill, 2006) (3)
3. En långvarig förlovning (Jeunet, 2004) (3)
4. Den stora illusionen (Renoir, 1937) (2)
5. The Red Baron (Müllerschön, 2006) (1)

1900 står klart ut som den bästa filmen, men den är snarare ett episkt drama än en krigsfilm, även om kriget har betydelse för handlingen. Flyboys är egentligen ingen bra film, men det var kul att se dess fräcka luftstrider. Hade den gjorts med samma djup och allvar som säg Band of Brothers hade jag varit helt såld. Jag hade stora förhoppningar på The Red Baron, men blev sjukt besviken, den innehöll nästan inga stridsscener överhuvudtaget, utan var istället en dålig, klyschig kärlekshistoria med dåligt skådespeleri. Och det värsta var att alla tyskar pratade engelska. I en tysk produktion! Skandal! Förhoppningsvis får jag efter detta tema några nya titlar högt upp på listan.