Gräset är grönare...

High Hopes kom 1988 och är därmed äldst av de tre filmer vi bestämt oss för att se i vårt Mike Leigh-tema. Tänkte beta av filmerna i kronologisk ordning och börjar alltså med denna. I filmen får vi bekanta oss med några Londonbor, som till en början inte verkar ha så mycket gemensamt. Men allteftersom filmen framskrider, korsas deras vägar och man inser att de alla drömmer om ett bättre liv, på olika vis.

Filmen har ingen tydlig dramaturgi, till exempel visar sig mannen filmen börjar handla om snart bara vara en bifigur. Trots (eller kanske tack vare) denna brist på tydlig röd tråd är jag hela tiden engagerad i filmen. Det känns som att jag får göra en tidsresa till åttiotalets London och därifrån fundera kring tidlösa frågor som vad man ska göra med sin tid här på jorden. Karaktärerna känns geniuna och äkta, med några stora undantag. Överklassparet känns som karikatyrer, och överdrivet fördummade och elaka. Det är uppenbart att Leigh vill att man ska tycka illa om dem, och det känns lite billigt. Det gör istället att de inte känns trovärdiga, till skillnad från de flesta andra karaktärerna i historien. Men paret som den mesta handlingen kretsar kring tycker man om, trots att inte heller de är överdrivet sympatiska.

Trots att filmen rymmer mycket misär, lyckas den sluta i en åtminstone lite hoppfull ton. Den tycks dock säga att vi kan glömma våra högtflygande drömmar, men om man siktar lågt kanske man kan lyckas. Vet inte om jag vill köpa det budskapet, men nåväl. Filmen lyckas inte heller beröra mig som jag hade hoppats, så det blev ingen tår denna gång. Den är inte den sämsta filmen jag sett av Leigh, men långt ifrån den bästa. Han träffar målet, men kunde gärna fått sikta högre.

Betyg: JJJJJ

Från skyttegraven till graven

På västfronten intet nytt gjordes samma år som Rymdens demoner, och jag hade tänkt jämföra dem för att se vilken som var bäst. Jag måste säga att det är svårt att utse en vinnare, då båda filmerna är bra, men på lite olika sätt. Liksom Hughes film lider också denna av väldigt teatraliskt skådespel, något jag har väldigt svårt för. Känslan av realism är svår att uppnå när skådespelarna talar och agerar som om de stod på en scen.

På västfronten... lyckas också liksom Rymdens demoner överraska med riktigt snygga stridsscener, när soldaterna kryssar mellan explosionerna på kyrkogården känns det lika intensivt som i moderna krigsfilmer. Filmen lyckas kritisera de flesta delarna av kriget, även propagandan och krigshetsarna på hemmaplan som inte själva bidrar med något.

Kvalitetsmässigt är detta en jämnare film, det mesta är ganska bra (även om den är lite för lång), men den lyckas aldrig imponera mig som de bästa sekvenserna i Rymdens demoner. Manuset är riktigt bra, med mer trovärdigt skådespel hade det kunnat bli ett mästerverk, Många scener är otroligt välskrivna, men lyckas tyvärr inte beröra mig som de borde.

Betyg: JJJJJ

Fyllehundar i dogfight

Rymdens demoner är den något förvirrande svenska titeln på aviatören och filmregissören Howard Hughes gamla flygfilm Hell's Angels från 1930. För de som inte känner till Hughes så är det hans liv som berättas i The Avaitor med Leonardo DiCaprio. Senast jag såg den filmen var jag inte så förtjust i den, men efter att ha sett Rymdens demoner är jag sugen på att ge den en ny chans, för Hughes var en intressant man. Det skulle vara intressant att åter se hans arbete med denna film porträtteras efter att verkligen ha sett den.

Att Hughes i första hand var pilot och i andra hand regissör märks tydligt. Många scener känns överflödiga och underligt uppbyggda. Agerandet håller ofta ganska låg nivå. Antagligen var herr Hughes ingen vidare personregissör, tydligen ska han ha överlåtit dialogscenerna på en annan regissör. Filmens brister uppvägs emellertid mer än väl av de otroligt imponerande flygsekvenserna. Att se ett tjog brittiska och tyska stridsflygplan svärma runt varandra när man vet att det gjordes på riktigt är imponerande. Läste att tre piloter faktiskt dog under inspelningen. Enligt trivian på IMDB hoppade också Hughes in och gjorde en speciellt riskabel manöver efter att de ordinarie piloterna vägrat.

Filmen är svartvit, men vissa av scenerna är faktiskt i färg. Den korta, men mycket snygga, kalla och realistiska duellscenen går till exempel i blått för att visa att det är natt. Färgen används med måtta men bra, ofta för att framhäva någonting. En stor explosion färgar vid ett tillfälle hela bilden röd.

Filmens budskap kretsar i huvudsak kring heder och lojalitet. Den är en aning för patriotisk för min smak, men med tanke på när den gjordes kan jag ändå köpa det. I grunden var historien ganska intressant, mer effektivt berättad skulle den nog bli riktigt bra. Men i filmens nuvarande format engageras jag inte förutom i flygscenerna, och i det spännande slutet. Filmens absolut bästa scener tycker jag är de som kretsar kring den tyska zeppelinaren. Den innehåller allt från tungt drama, action, spänning och tro det eller ej; humor. Jag skrattade högt åt den tyske befälhavaren på luftskeppen när han entusiastiskt beordrar mannarna att släppa alla bomber de har. Skulle alla filmens scener hållit samma klass skulle detta varit ett mästerverk. Tyvärr är ungefär en och en halv timme av den drygt två timmar filmen ganska trist, så betyget blir inte mer än Drei Bomben!!!

Betyg: JJJJJ

Always look on the bright side of life

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av Gallipoli, men att den skulle få mig att skratta högt flera gånger fanns inte på min radar. Men detta drama som för mig framför allt handlar om vänskap och livsglädje grep tag i mig från början och när jag genom en ganska lång men aldrig tråkig inledning har lärt känna karaktärerna överraskas jag av att filmen faktiskt blir geniunt rolig. Mel Gibsons karaktär levererar några störtsköna repliker och Archies aldrig falnande optimism smittar av sig på mig. Just nu känns det som att Frank Dunne är min favorit bland Gibsons rollfigurer. (vilket iofs inte säger jättemycket) Filmen igenom satt jag och funderade på var jag hade sett den andre huvudrollsinnehavaren förut, då jag tyckte han såg så bekant ut. Han hade dock inte varit med i något annat jag sett, skulle det visa sig.

Historien är väl ganska konventionell, och man anar ju att det inte kommer att sluta i moll, men det gör inget. Det är så välberättat att jag bortser från en del klyschor, och hela tiden engageras av de båda huvudpersonernas eskapader. Musiken är mycket bra och tillför något extra till många scener. Jag har inte ens något emot synthmelodierna, trots att de egentligen inte alls borde passa tidsepoken.

När filmen är slut tycker jag att den har lyckats på många plan. Den klarar av konststycket att vara ett bra drama, komedi och antikrigsfilm på samma gång. Det enda smolket i bägaren är att krigsscenerna i slutet hade kunnat vara mer övertygande, och framför allt hade jag där velat ha mer svärta och misär. Filmen lyckas inte helt kliva upp ur den humoristiska skyttegraven innan slutskottet träffar målet så att säga. Men det gör inte så mycket, Gallipoli är ändå en mycket bra film, och hamnar direkt högst upp på min Första världskriget-lista. Den underbara slutbilden tillsammans med musiken i eftertexterna räcker nästan för att göra hela filmen sevärd.

Betyg: JJJJJ

Den som gapar efter mycket...

Branaghs version av Henry V väckte genast mitt intresse när berättaren vände sig till mig för att presentera pjäsen. Genast upptäckte jag dock också att det skulle bli svårt att hänga med i dialogen även här, men tyvärr kunde jag inte heller se denna film med text. Dialogen flög mig ännu mer över huvudet i denna film, och det tog mig flera försök innan jag orkade ta mig igenom hela filmen. Första halvtimmen var värst, där fick jag anstränga mig för att förstå vilka som var vilka och vad filmen egentligen gick ut på. När Henry sedan gick ut i fält blev det som tur var en aning mer intressant. Men liksom Othello lyckas filmen aldrig beröra mig, den tunga teatraliska dialogen filterar bort all inlevelse på något sätt. Inte heller hjälper det att berättaren dyker upp överallt och bryter den lilla illusionen som finns. Och de otextade scenerna på franska var ingen lek att förstå, även om jag måste erkänna att det som nästan roade mig mest med filmen var att försöka tolka vad den franska prinsessan sade.

I Othello var dock allt hantverk i övrigt fantastiskt, så är inte fallet här. Bortsett från vandringen över slagfältet på slutet och Kenneth Branaghs fantastiska skådespel, så är det inget som imponerar på mig.

Kärleken Henry påstår sig känna till den franske kungens dotter på slutet kommer från ingenstans, men ändå är scenen dem emellan nästan den mest intressanta. Jag har dock lite svårt att köpa Shakespeares hjälteporträtt av Henry. Efter att han har tvingat sina stackars landsmän att krossa den franska armén, ockuperat hela Frankrike och tvingat den franske kungen att överlämna sin krona, förnedrar han den Franske kungen ytterligare genom att ta hans dotter.

En film som har såhär svårt att fånga mig borde rimligtvis ha en etta, men om man tar det för vad det är i grunden, en pjäs, så kan jag sträcka mig till att ge den en tvåa, men filmmediet tillför inget direkt, snarare tvärtom. Agerandet är dock mycket bra(teatermässigt) av de flesta medverkande, och i synnerhet av Branagh. Det var också kul att se Christian Bale i en så tidig roll, han var bra redan då.

Betyg: JJJJJ

Helvit svärta

Othello

Citizen Kane var den enda film av Orson Welles jag sett innan jag gav mig in på Othello. Lite märkligt, då jag gillade Citizen Kane väldigt mycket, men jag har ändå inte kommit på tanken att se fler av hans filmer. Efter att ha sett Othello är jag definitivt sugen på att fördjupa mig i Welles, för den är väldigt bra, även om jag också har en hel del att klaga på.

Men jag börjar med den positiva kritiken. Anslagssekvensen är en av de bästa jag sett, ett begravningståg framför en solig men hotfull himmel, filmat ur många intressanta vinklar, välklippt och ackompanjerat av mäktig musik. Hantverket är fantastastiskt filmen igenom, speciellt foto, musik och ljussättning. De mest dramatiska scenerna är väldigt suggestiva och vackra på samma gång. Användningen av skuggor och ljus känns ibland nästan expressionistiskt. Skådespeleriet kan jag väl inte heller klaga på direkt, även om det inte imponerar på samma sätt som det ovanstående.

Trots allt detta fångas jag aldrig av filmen. Intellektuellt tyckte jag om alla konstnärliga kvaliteter, men känslomässigt var jag helt oberörd. Till viss del beror det nog på att jag såg filmen otextad, och att det därför var krävande för mig att följa med i handlingen. Shakespeares tunga engelska, tillsammans med att jag hade svårt att höra vad som sades gjorde mig ofokuserad. Sen gillar jag inte att den svarte generalen Othello spelas av den vite Welles, även om han är en bra skådis och det antagligen var kutym på den tiden.

Alas, Othello, although Thou art shapen by gifted hands,
more than a withering three, I cannot give to Thee,
for My heart is not for Thee to see or reach,
and though Thy merits linger in My mind,
all Thy potential, I see pouring out in the sands.

Betyg: JJJJJ

Färggrann tragedi

Ran

Jag har inte inte sett så många filmer av Kurosawa. Trots att jag har gillat de jag har sett och velat se mer har det helt enkelt inte blivit av. Ran är också lite speciell. Det är nämligen den tillsammans med tv-serien Shogun som har lagt grunden för mitt stora intresse för Japan. (Detta har på senare år bland annat resulterat i två års universitetsstudier i japanska, en tvåmånaders Japanresa. Jag tränar också Bujinkan Budo Taijutsu, en kampsport baserad på gamla samuraj- och ninjaskolor.) Minns inte om jag någonsin såg hela, tvivlar starkt på det, men hann nog ändå fascineras av de blodiga stridsscenerna. Hursomhelst mindes jag inget mer av filmen än att den var jättelång och handlade om krigande samurajer, så jag var väldigt intresserad av vad jag skulle tycka om filmen idag.

Så jättelång som jag mindes var filmen faktiskt inte. 160 minuter är förvisso ganska mycket, men filmen var så intressant att den kändes betydligt kortare. Att jag visste inte mycket om Kung Lear som filmen baseras på kanske var bra. Hantverket är väldigt bra rakt igenom. Speciellt imponerande är de maffiga krigsscenerna och det vackra, färggranna fotot. Det man kanske skulle kunnat klaga på om inte filmen varit baserad på en pjäs är att skådespeleriet känns väldigt teatraliskt. I denna film passar det dock hyfsat bra. Jag hade dock gärna velat se lite fler närbilder i dialogscenerna, det är mest helbilder som gäller hela tiden, vilket gör att det är lite svårt att uppfatta vem som pratar ibland, och att se skillnad på ansiktena. Jag som brukar ha svårt att skilja på skådespelarna i asiatiska filmer tyckte därför att det var väldigt skönt att de tre sönerna hade en varsin färguppsättning, så att jag kunde hänga med i den spännande intrigen.

Shogunen Hidetoras sminkning var också farligt nära parodin med det långa vita skägget, men det glömde jag snabbt bort. Blodet är också lite för klarrött, även det känns som en teaterkvarleva. Ett par gånger sticker också klippningen i ögonen. Några klipp på samurajer som skjuts ned från hästar är för snabba för att passa ihop med det i övrigt lugna tempot. Det känns också som att de upprepas en gång, fast spegelvänt. Men Kurosawa lyckas trots allt fånga mig i den spännade intrigen, och jag kan inte säga annat än att detta är en mycket bra film. Den imponerande sekvensen med det brinnande slottet kommer länge sitta kvar i mitt minne. Jag har definitivt fått mersmak på både Shakespeare och Kurosawa.

Betyg: JJJJJ