Den som gapar efter mycket...

Branaghs version av Henry V väckte genast mitt intresse när berättaren vände sig till mig för att presentera pjäsen. Genast upptäckte jag dock också att det skulle bli svårt att hänga med i dialogen även här, men tyvärr kunde jag inte heller se denna film med text. Dialogen flög mig ännu mer över huvudet i denna film, och det tog mig flera försök innan jag orkade ta mig igenom hela filmen. Första halvtimmen var värst, där fick jag anstränga mig för att förstå vilka som var vilka och vad filmen egentligen gick ut på. När Henry sedan gick ut i fält blev det som tur var en aning mer intressant. Men liksom Othello lyckas filmen aldrig beröra mig, den tunga teatraliska dialogen filterar bort all inlevelse på något sätt. Inte heller hjälper det att berättaren dyker upp överallt och bryter den lilla illusionen som finns. Och de otextade scenerna på franska var ingen lek att förstå, även om jag måste erkänna att det som nästan roade mig mest med filmen var att försöka tolka vad den franska prinsessan sade.

I Othello var dock allt hantverk i övrigt fantastiskt, så är inte fallet här. Bortsett från vandringen över slagfältet på slutet och Kenneth Branaghs fantastiska skådespel, så är det inget som imponerar på mig.

Kärleken Henry påstår sig känna till den franske kungens dotter på slutet kommer från ingenstans, men ändå är scenen dem emellan nästan den mest intressanta. Jag har dock lite svårt att köpa Shakespeares hjälteporträtt av Henry. Efter att han har tvingat sina stackars landsmän att krossa den franska armén, ockuperat hela Frankrike och tvingat den franske kungen att överlämna sin krona, förnedrar han den Franske kungen ytterligare genom att ta hans dotter.

En film som har såhär svårt att fånga mig borde rimligtvis ha en etta, men om man tar det för vad det är i grunden, en pjäs, så kan jag sträcka mig till att ge den en tvåa, men filmmediet tillför inget direkt, snarare tvärtom. Agerandet är dock mycket bra(teatermässigt) av de flesta medverkande, och i synnerhet av Branagh. Det var också kul att se Christian Bale i en så tidig roll, han var bra redan då.

Betyg: JJJJJ

Tjenare kungen

Henry V börjar verkligen kalasbra, med att Kenneth Branagh går igenom fjärde väggen och rakt in bland intrigerna vid Henry V:s hov. Vi befinner oss här under filmens första 30-40 minuter och det mesta fungerar rätt så bra så långt. Kungen beslutar sej slutligen för att dra i fält mot fransmännen, men i norra Frankrike är det regnigt och lerigt och man kör fast. Det är precis vad filmen gör också!

Filmens dramatiska höjdpunkt är ett stort slag som i och för sej är storslaget iscensatt, men efter de grandiosa scenerna i Ran påminner den här bataljen mest om ett dansbaneslagsmål.

Sedan avtoning och försoning. Filmen följer den dramaturgiska formen väl och gissningsvis är Branagh väldigt trogen mot texten Shakespeare skrev. Det är ingen fördel. Parallellt med de storpolitiska händelserna i pjäsen löper en tråd med lite mera vanligt folk (fänrik Pistol och hans kompisar). Den är möjligtvis nödvändig för någon slags dramatisk balans, men i den här filmen känns de händelserna väldigt påklistrade. Ännu mera onödig är förresten scenen där den franska prinsessan (spelad av Emma Tompson) försöker lära sej engelska av sin hovdam. Den borde hamnat på golvet i klipprummet!

Så jag hade nog gärna sett att man trimmat manuset en del, och koncentrerat filmen mer. Annars tycker jag att själva idéinnehållet som Shakespeare lagt in i pjäsen fortfarande är väldigt angeläget. Henry V andas en stor humanism som känns samtida trots att pjäsen har ett par hundra år på nacken och det är just ur den synvinkeln jag tycker att det är intressant att undersöka Shakespeares dramer.

Tyvärr lyckas inte Branagh bli 100% trovärdig i sin roll som regent. Han känns mest naiv och valpig. Och filmen känns rätt så fantasilös, även om den är ambitiöst anlagd. Det blir godkänt, men jag är besviken och delar bara ut två biljetter.