Släkten är värst

Ran blev första filmen ut för mej också den här gången. Utan att överdriva får man väl beteckna det som en väldigt ödesmättad historia, den här familjefejden. Jag tycker för egen del för det första att det var en smula irriterande att inte kunna sin Shakespeare i allmänhet - och framför allt Kung Lear i synnerhet - lite bättre, för att få ett så bra perspektiv på händelserna i Ran som möjligt. För det andra skulle jag också gärna vilja vetat lite om i vilken utsträckning man kan finna rötter till liknande idéer i de antika grekiska dramerna. Sist, men inte minst, skulle det också varit intressant att ha klart för sej i vilka avseenden den japanska teatertraditionen skiljer sej från den västerländska. I varje fall kan man ju inte påstå att skådespeleriet är särskilt nyanserat den här gången.

Alla de här luckorna lägger sej lite som skikt över filmupplevelsen och gör det svårare att ta till sej innehållet, trots att det är ju en tragedi av gigantiska mått vi får ta del av. Man blir en åskådare utan empati snarare än en deltagande betraktare och det är ju lite synd, för på ytan är ju filmen väldigt fin. Så mycket skuld, svek, avund, hämnd, heder och plikt på en och samma gång kan ju inte vara hälsosamt. Det är det givetvis inte heller, men gubbarnas reaktioner har en rätt så mekanisk och automatisk karaktär, utan särskilt mycket psykologiska nyanser.

Undantaget tycker jag är Lady Kaede! Inte någon vidare trevlig kvinna att stifta bekantskap med men under hennes bottenlösa hämndbegär tycker jag man kunde skönja rätt mycket av verkliga mänskliga emotioner. Det som i slutändan tveklöst imponerar allra mest med Ran är givetvis det välkomponerade fotot. Här visar Kurosawa absolut sin mästarklass. Nästan varje scen går att rama in och hänga upp på väggen.

Så.... Överbetyg för utförandet, medelbetyg för innhållet och ett litet underbetyg för gestaltningen.... Hur får man ihop det? Det blir fyra biljetter, men inte till de allra bästa platserna i salongen, den här gången.

Färggrann tragedi

Ran

Jag har inte inte sett så många filmer av Kurosawa. Trots att jag har gillat de jag har sett och velat se mer har det helt enkelt inte blivit av. Ran är också lite speciell. Det är nämligen den tillsammans med tv-serien Shogun som har lagt grunden för mitt stora intresse för Japan. (Detta har på senare år bland annat resulterat i två års universitetsstudier i japanska, en tvåmånaders Japanresa. Jag tränar också Bujinkan Budo Taijutsu, en kampsport baserad på gamla samuraj- och ninjaskolor.) Minns inte om jag någonsin såg hela, tvivlar starkt på det, men hann nog ändå fascineras av de blodiga stridsscenerna. Hursomhelst mindes jag inget mer av filmen än att den var jättelång och handlade om krigande samurajer, så jag var väldigt intresserad av vad jag skulle tycka om filmen idag.

Så jättelång som jag mindes var filmen faktiskt inte. 160 minuter är förvisso ganska mycket, men filmen var så intressant att den kändes betydligt kortare. Att jag visste inte mycket om Kung Lear som filmen baseras på kanske var bra. Hantverket är väldigt bra rakt igenom. Speciellt imponerande är de maffiga krigsscenerna och det vackra, färggranna fotot. Det man kanske skulle kunnat klaga på om inte filmen varit baserad på en pjäs är att skådespeleriet känns väldigt teatraliskt. I denna film passar det dock hyfsat bra. Jag hade dock gärna velat se lite fler närbilder i dialogscenerna, det är mest helbilder som gäller hela tiden, vilket gör att det är lite svårt att uppfatta vem som pratar ibland, och att se skillnad på ansiktena. Jag som brukar ha svårt att skilja på skådespelarna i asiatiska filmer tyckte därför att det var väldigt skönt att de tre sönerna hade en varsin färguppsättning, så att jag kunde hänga med i den spännande intrigen.

Shogunen Hidetoras sminkning var också farligt nära parodin med det långa vita skägget, men det glömde jag snabbt bort. Blodet är också lite för klarrött, även det känns som en teaterkvarleva. Ett par gånger sticker också klippningen i ögonen. Några klipp på samurajer som skjuts ned från hästar är för snabba för att passa ihop med det i övrigt lugna tempot. Det känns också som att de upprepas en gång, fast spegelvänt. Men Kurosawa lyckas trots allt fånga mig i den spännade intrigen, och jag kan inte säga annat än att detta är en mycket bra film. Den imponerande sekvensen med det brinnande slottet kommer länge sitta kvar i mitt minne. Jag har definitivt fått mersmak på både Shakespeare och Kurosawa.

Betyg: JJJJJ