Jons Topp 5: 2007

1. No Country For Old Men (USA, Bröderna Coen) (5)
Fantastiskt foto, mycket effektiv och sparsam användning av musik, och en av filmhistoriens mest intressanta skurkar. Spänningen blir i vissa scener nästan olidlig, våldet är obehagligt och man vet aldrig vad som ska hända härnäst. Det känns som att slumpen styr handlingen ibland, vilket jag tycker om, det ökar känslan av realism. Bröderna vågar också bryta mot normen för hur man ska bygga en historia, något som både irriterar och intresserar. En film som ger en mycket att tänka på efteråt.

2. Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford (USA, Andrew Dominik) (5)
Även här fantastiskt foto, jag tror dessutom det är samma fotograf som i filmen ovan. Musiken är mycket bra, och rollprestationerna fantastiska. En långsam film, men så full med underliggande nyanser att man hela tiden är trollbunden. En annorlunda västern, som istället för pang-pang fokuserar på den väldigt speciella relationen mellan den ökände Jesse James och hans groupie och till slut mördare, Robert Ford.

3. Darling (Sverige, Johan Kling) (4)
Kul att äntligen få bryta USA-dominansen på mina listor. Darling kan vara decenniets bästa svenska film. Med en mycket speciell svensk ton belyser Kling på ett berörande sätt mycket av det som är fel i vårt samhälle. En film att känna igen sig i. Även här bra foto och musik om jag inte minns fel, något som tydligen funkar för mig :)

4. Shooter (USA, Antoine Fuqua) (4)
Rakt igenom underhållande action, men riktigt bra actionfilmer växer inte på träd. Denna såg jag ganska nyligen och blev enormt road. De flesta actionscenerna är dessutom ganska realistiskt skildrade, om än otroliga. Som en Bournefilm fast bättre och inte skakig och sönderklippt. Befriande också att "hjälten" inte är någon helyllehjälte direkt, han skjuter skurkar som ber om nåd osv. Skönt att slippa den så ofta förekommande dubbelmoralen. Sen så är tjejen i filmen så otroligt snygg att jag nästan avlider.

5. Försoning (Storbritannien, Joe Wright) (4)
Väldigt snyggt berättat kostymdrama med ett större djup än man brukar se i genren. Kärleksaffären kunde möjligen haft lite mer gnistor, men i övrigt finns inte mycket att klaga på. Nämnde jag att musiken och fotot var otroligt bra?! :) Det som speciellt imponerar är en väldigt lång tagning på en strand under kriget.

69 filmer sedda totalt 2007.

Fem-i-topp v. 22: 2007

1. Fjärilen i glaskupan (Julian Schnabel, Frankrike)
Sällsynt bra gestaltad inre monolog och ställvis suveränt fotograferad.

2. Before The Devil Knows You're Dead (Sidney Lumet, USA)
Uttrycket "Den som illa gör, han illa far" har sällan varit mera passande. En resa utför från i princip första bildrutan.

3. 4 månader, 3 veckor och 2 dagar (Cristian Mungiu, Rumänien)
En thriller om abort. I Bukarest. Det är bra gjort!

4. There Will Be Blood (Paul Thomas Anderson, USA)
Grym inledning när Daniel Plainview hittar olja. Grymt skådespeleri av Daniel Day-Lewis. Grym filmmusik av Jonny Greenwood.

5. I'm Not There (Todd Haynes, USA)
6 x Bob Dylan känns helgarderat!

Sett 51 st. från 2007.

Jons Topp 5: 2008

1. Cloverfield (5)
Skakig handkamera och datoranimerat monster visade sig vara en klockren kombination. Jag hoppas verkligen att vi får se fler katastroffilmer använda sig av diegetisk kamera på detta fantastiska sätt. Det skapade en autentisk känsla som verkligen drog in mig i filmen. Bör nog ses på bio dock, kan tänka mig att den inte är lika effektfull hemma på teven.

2. Kung Fu Panda (5)
En film som jag länge undvek för att jag tyckte den verkade fånig, men när jag till slut såg den hade jag sjukt roligt. Den är hejdlöst rolig utan att för den skull bli för moraliserande eller krysta fram någon kärlekshistoria, fällorna som familjefilmer ofta faller i. Non-stop humor och action, ursnyggt animerat. Dessutom några av de coolaste martial arts-koreografierna jag sett, och det säger inte lite!

3. The Dark Knight (5-)
En film som jag älskade första gången jag såg den, men den sjönk en hel del i min aktning när jag såg om den och upptäckte en del brister. Framförallt irriterar jag mig på den bitvis dåliga klippningen, och Bales tillgjorda morrande röst. Men filmens bästa scener är fantastiska, liksom Ledgers Joker. Mycket troligt att jag snart sänker betyget till en fyra dock.

4. Revolutionary Road (4)
Mendes återkomst till Suburbia är nästan lika bra som American Beauty, om inte bättre. Denna är lite mörkare, och mer inspirerande och tänkvärd. Bra agerande, bra musik och mycket välgjord.

5. Burn After Reading (4)
Såg Coens senaste häromdagen, så denna är kanske lite av ett wild card. Den är definitivt inte lik No Country For Old Men, men det är ett bisarrt humoriskt drama med intressanta och välspelade karaktärer. Många kända namn, fantastisk användning av filmmusik. Bröderna lyckas skapa en extrem närvaro och spänning i varje scen.

33 sedda från året ifråga.

Fem-i-topp v. 21: 2008

1. Gomorra (Matteo Garrone, Italien)
Den här filmen är överallt på en gång - ungefär som när man kastat en tomat genom en fläkt - och på samma sätt tycks den organiserade brottsligheten finnas överallt i det napolitanska samhället. Jag var inte riktigt förberedd på att Gomorra var en så uppbruten berättelse och jag var en smula besviken när jag gick ut från biografen. Men filmen dröjer kvar och irriterar, ungefär som när ett tuggummi fastnat under skosulan.

2. Waltz with Bashir (Ari Folman, Israel)
Beskriver hur regissören försöker återskapa sina minnen från kriget i Libanon. Ibland blir det rätt så suggestivt. Filmen är animerad och förflyttar sej mellan nutid och dåtid på ett fullständigt tyngdlöst sätt.

3. Anvil! The story of Anvil (Sacha Gervasi, USA)
This Is Spinal Tap, fast in real life! Uttrycket "beautiful losers" har aldrig varit mera träffande!

4. Of time and the city (Terence Davies, Storbitannien)
En klippfilm som sammanfattar utvecklingen i England i allmänhet, och Liverpool synnerhet, under 1900-talets andra hälft. Blev det något bättre?! Sarkastiskt och bittert, men ändå på något sätt kärleksfullt.

5. Three Monkeys (Nuri Bilge Ceylan, Turkiet)
En film där små, felaktiga val leder huvudpersonerna in på fel vägar som blir bredare och bredare tills de till slut sitter där, inmålade i sina hörn. Fy, så elak regissören var mot sina huvudpersoner.

Sett 46 st. från 2008.

Fyllehundar i dogfight

Rymdens demoner är den något förvirrande svenska titeln på aviatören och filmregissören Howard Hughes gamla flygfilm Hell's Angels från 1930. För de som inte känner till Hughes så är det hans liv som berättas i The Avaitor med Leonardo DiCaprio. Senast jag såg den filmen var jag inte så förtjust i den, men efter att ha sett Rymdens demoner är jag sugen på att ge den en ny chans, för Hughes var en intressant man. Det skulle vara intressant att åter se hans arbete med denna film porträtteras efter att verkligen ha sett den.

Att Hughes i första hand var pilot och i andra hand regissör märks tydligt. Många scener känns överflödiga och underligt uppbyggda. Agerandet håller ofta ganska låg nivå. Antagligen var herr Hughes ingen vidare personregissör, tydligen ska han ha överlåtit dialogscenerna på en annan regissör. Filmens brister uppvägs emellertid mer än väl av de otroligt imponerande flygsekvenserna. Att se ett tjog brittiska och tyska stridsflygplan svärma runt varandra när man vet att det gjordes på riktigt är imponerande. Läste att tre piloter faktiskt dog under inspelningen. Enligt trivian på IMDB hoppade också Hughes in och gjorde en speciellt riskabel manöver efter att de ordinarie piloterna vägrat.

Filmen är svartvit, men vissa av scenerna är faktiskt i färg. Den korta, men mycket snygga, kalla och realistiska duellscenen går till exempel i blått för att visa att det är natt. Färgen används med måtta men bra, ofta för att framhäva någonting. En stor explosion färgar vid ett tillfälle hela bilden röd.

Filmens budskap kretsar i huvudsak kring heder och lojalitet. Den är en aning för patriotisk för min smak, men med tanke på när den gjordes kan jag ändå köpa det. I grunden var historien ganska intressant, mer effektivt berättad skulle den nog bli riktigt bra. Men i filmens nuvarande format engageras jag inte förutom i flygscenerna, och i det spännande slutet. Filmens absolut bästa scener tycker jag är de som kretsar kring den tyska zeppelinaren. Den innehåller allt från tungt drama, action, spänning och tro det eller ej; humor. Jag skrattade högt åt den tyske befälhavaren på luftskeppen när han entusiastiskt beordrar mannarna att släppa alla bomber de har. Skulle alla filmens scener hållit samma klass skulle detta varit ett mästerverk. Tyvärr är ungefär en och en halv timme av den drygt två timmar filmen ganska trist, så betyget blir inte mer än Drei Bomben!!!

Betyg: JJJJJ

Always look on the bright side of life

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av Gallipoli, men att den skulle få mig att skratta högt flera gånger fanns inte på min radar. Men detta drama som för mig framför allt handlar om vänskap och livsglädje grep tag i mig från början och när jag genom en ganska lång men aldrig tråkig inledning har lärt känna karaktärerna överraskas jag av att filmen faktiskt blir geniunt rolig. Mel Gibsons karaktär levererar några störtsköna repliker och Archies aldrig falnande optimism smittar av sig på mig. Just nu känns det som att Frank Dunne är min favorit bland Gibsons rollfigurer. (vilket iofs inte säger jättemycket) Filmen igenom satt jag och funderade på var jag hade sett den andre huvudrollsinnehavaren förut, då jag tyckte han såg så bekant ut. Han hade dock inte varit med i något annat jag sett, skulle det visa sig.

Historien är väl ganska konventionell, och man anar ju att det inte kommer att sluta i moll, men det gör inget. Det är så välberättat att jag bortser från en del klyschor, och hela tiden engageras av de båda huvudpersonernas eskapader. Musiken är mycket bra och tillför något extra till många scener. Jag har inte ens något emot synthmelodierna, trots att de egentligen inte alls borde passa tidsepoken.

När filmen är slut tycker jag att den har lyckats på många plan. Den klarar av konststycket att vara ett bra drama, komedi och antikrigsfilm på samma gång. Det enda smolket i bägaren är att krigsscenerna i slutet hade kunnat vara mer övertygande, och framför allt hade jag där velat ha mer svärta och misär. Filmen lyckas inte helt kliva upp ur den humoristiska skyttegraven innan slutskottet träffar målet så att säga. Men det gör inte så mycket, Gallipoli är ändå en mycket bra film, och hamnar direkt högst upp på min Första världskriget-lista. Den underbara slutbilden tillsammans med musiken i eftertexterna räcker nästan för att göra hela filmen sevärd.

Betyg: JJJJJ