Fem-i-topp v. 23: Krigsfilmer

1. Apocalypse Now (Francis Ford Coppola, 1979)
Det är hårfint mellan de tre första filmerna på listan, men Apocalypse visar ändå på nåt sätt var skåpet ska stå: krig är vansinne och kaoset som den här filmen excellerar i är verkligen något utöver det vanliga. Robert Duvall står för den mest minnesvärda rollprestationen, men varför har jag inte sett bakomfilmen än?!

2. Den tunna röda linjen (Terrence Malick, 1998)
Lyckas vara både existentiell och poetisk mitt upp i allt skjutande och jag gillar mycket sättet filmen ställer frågor på. Rätt hyfsad skådespelarensemble, förresten.

3. Slaget om Alger (Gillo Pontecorvo, 1966)
En film som lever högt på sin dokumentärliknande stil samtidigt som den på sätt och vis nästan är lika mycket thriller som krigsfilm.

4. Gå och se (Elem Klimov, 1985)
Tyngre, hårdare och smutsigare än så här kan kriget knappast bli, än när det skildras ur en ung pojkes perspektiv.

5. Ingenmansland (Danis Tanovic, 2001)
Kriget på balkanhalvön på och det europeiska samfundets "inatser" att förhindra.... Fattar knappt att sådant kan hända i modern tid. Det som utmärker den här filmen lite, är känslan av kammarspel man får där i skyttegraven.

Juni-tema: Mike Leigh

Första världskriget drar ut lite på tiden, men det hindrar oss ändå inte från att presentera ett tema för juni! För första gången granskar filmklubben en regissör lite närmare: Mike Leigh. Jag kommer inte riktigt ihåg varför det blev just han och inte någon annan. För egen del tycker jag i alla fall att sättet han gör sina filmer på är väldigt fascinerande. Utifrån en given premiss studerar han in rollkaraktärerna, skådespelare för skådespelare, innan ensemblen träffas tillsammans och låter ett slutgiltigt manus får växa fram.... Kan man jobba så?!

Mike Leigh gjorde sin första film 1971 (Bleak Moments). Därefter TV- och teaterjobb i 17 år. 1988 kom High Hopes och 1993 Naked, som fick pris för bästa regi i Cannes. Hemligheter och lögner fick en Guldpalm 1996 och Vera Drake ett Guldlejon 2004.

De tre filmerna vi ska se den här gången är:

• High Hopes (1988)


• Naked (1993)


• Happy-Go-Lucky (2008)

För egen del har jag f.ö. sett tre stycken Mike Leigh-filmer (Hemligheter och lögner, Topsy-Turvy och Vera Drake), så de filmerna vi valt ut flankerar dem rätt så bra kan man säga. Mike Leigh känns rätt så solid redan nu. Vi får se hur det ser ut strax efter midsommar....

Bomber och granater!

Erich Maria Remarques krigsskildring På västfronten intet nytt från 1929 var otrampad mark för mej inför det här temat, även om bokens titel skymtat förbi mer än en gång i diverse olika sammanhang. Filmatiseringen från året efteråt (raskt marscherat!) var en rad i listan med Oscarsvinnare för bästa film, inte mer. Jag tycker dock att man måste kosta på sej att notera att det här faktiskt är antikrigsskildring ur tysk synvinkel och att kriget inte ser ett dugg annorlunda ut på motsåndarsidan.

Filmen är rätt så lång (2h 10m) och jag får känslan av att manuset följer sin bokliga förlaga i det närmaste bokstav för bokstav. Det är lite synd, för det mesta har blivit sagt efter en dryg timma och därefter blir det i stort sett bara ytterligare tablåer med snarlikt idéinnehåll som staplas på varandra. Jag tycker att man fått fram väldigt tydligt hur mycket kriget består av att bara vänta och vänta, och vilken påfrestning och stress det innebär för soldaterna. Jag gillar också hur karaktärerna förblir relativt opersonliga och flyktiga genom hela filmen. Det överensstämmer bra med hur utbytbar soldaten är på slagfältet.

Hantverksmässigt tycker jag att På västfronten intet nytt inte har några särskilt stora brister. De nattliga scenerna är välgjorda. En ca 6 minuter lång stridssekvens (drygt 40 minuter in i filmen) imponerar. Och budskapet är angeläget: Framtidsdrömmarna som pojkarna har i klassrummet blir till mardömmar i skyttegravarna, det är verkligen en galant inramning av berättelsen. Det blir en riktigt stark trea den här gången. Fyran är inte långt borta, hade klippsaxen bara varit lite vassare så....



Jag passade förresten på att även se nyinspelningen från 1979. Den hade vissserligen ett visst tryck i stridsscenerna, men i övrigt är den svart-vita föregångare färgstarkare på varje enskild punkt! Två biljetter, i mån av plats.

Jons Topp 5: 2007

1. No Country For Old Men (USA, Bröderna Coen) (5)
Fantastiskt foto, mycket effektiv och sparsam användning av musik, och en av filmhistoriens mest intressanta skurkar. Spänningen blir i vissa scener nästan olidlig, våldet är obehagligt och man vet aldrig vad som ska hända härnäst. Det känns som att slumpen styr handlingen ibland, vilket jag tycker om, det ökar känslan av realism. Bröderna vågar också bryta mot normen för hur man ska bygga en historia, något som både irriterar och intresserar. En film som ger en mycket att tänka på efteråt.

2. Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford (USA, Andrew Dominik) (5)
Även här fantastiskt foto, jag tror dessutom det är samma fotograf som i filmen ovan. Musiken är mycket bra, och rollprestationerna fantastiska. En långsam film, men så full med underliggande nyanser att man hela tiden är trollbunden. En annorlunda västern, som istället för pang-pang fokuserar på den väldigt speciella relationen mellan den ökände Jesse James och hans groupie och till slut mördare, Robert Ford.

3. Darling (Sverige, Johan Kling) (4)
Kul att äntligen få bryta USA-dominansen på mina listor. Darling kan vara decenniets bästa svenska film. Med en mycket speciell svensk ton belyser Kling på ett berörande sätt mycket av det som är fel i vårt samhälle. En film att känna igen sig i. Även här bra foto och musik om jag inte minns fel, något som tydligen funkar för mig :)

4. Shooter (USA, Antoine Fuqua) (4)
Rakt igenom underhållande action, men riktigt bra actionfilmer växer inte på träd. Denna såg jag ganska nyligen och blev enormt road. De flesta actionscenerna är dessutom ganska realistiskt skildrade, om än otroliga. Som en Bournefilm fast bättre och inte skakig och sönderklippt. Befriande också att "hjälten" inte är någon helyllehjälte direkt, han skjuter skurkar som ber om nåd osv. Skönt att slippa den så ofta förekommande dubbelmoralen. Sen så är tjejen i filmen så otroligt snygg att jag nästan avlider.

5. Försoning (Storbritannien, Joe Wright) (4)
Väldigt snyggt berättat kostymdrama med ett större djup än man brukar se i genren. Kärleksaffären kunde möjligen haft lite mer gnistor, men i övrigt finns inte mycket att klaga på. Nämnde jag att musiken och fotot var otroligt bra?! :) Det som speciellt imponerar är en väldigt lång tagning på en strand under kriget.

69 filmer sedda totalt 2007.

Fem-i-topp v. 22: 2007

1. Fjärilen i glaskupan (Julian Schnabel, Frankrike)
Sällsynt bra gestaltad inre monolog och ställvis suveränt fotograferad.

2. Before The Devil Knows You're Dead (Sidney Lumet, USA)
Uttrycket "Den som illa gör, han illa far" har sällan varit mera passande. En resa utför från i princip första bildrutan.

3. 4 månader, 3 veckor och 2 dagar (Cristian Mungiu, Rumänien)
En thriller om abort. I Bukarest. Det är bra gjort!

4. There Will Be Blood (Paul Thomas Anderson, USA)
Grym inledning när Daniel Plainview hittar olja. Grymt skådespeleri av Daniel Day-Lewis. Grym filmmusik av Jonny Greenwood.

5. I'm Not There (Todd Haynes, USA)
6 x Bob Dylan känns helgarderat!

Sett 51 st. från 2007.

Jons Topp 5: 2008

1. Cloverfield (5)
Skakig handkamera och datoranimerat monster visade sig vara en klockren kombination. Jag hoppas verkligen att vi får se fler katastroffilmer använda sig av diegetisk kamera på detta fantastiska sätt. Det skapade en autentisk känsla som verkligen drog in mig i filmen. Bör nog ses på bio dock, kan tänka mig att den inte är lika effektfull hemma på teven.

2. Kung Fu Panda (5)
En film som jag länge undvek för att jag tyckte den verkade fånig, men när jag till slut såg den hade jag sjukt roligt. Den är hejdlöst rolig utan att för den skull bli för moraliserande eller krysta fram någon kärlekshistoria, fällorna som familjefilmer ofta faller i. Non-stop humor och action, ursnyggt animerat. Dessutom några av de coolaste martial arts-koreografierna jag sett, och det säger inte lite!

3. The Dark Knight (5-)
En film som jag älskade första gången jag såg den, men den sjönk en hel del i min aktning när jag såg om den och upptäckte en del brister. Framförallt irriterar jag mig på den bitvis dåliga klippningen, och Bales tillgjorda morrande röst. Men filmens bästa scener är fantastiska, liksom Ledgers Joker. Mycket troligt att jag snart sänker betyget till en fyra dock.

4. Revolutionary Road (4)
Mendes återkomst till Suburbia är nästan lika bra som American Beauty, om inte bättre. Denna är lite mörkare, och mer inspirerande och tänkvärd. Bra agerande, bra musik och mycket välgjord.

5. Burn After Reading (4)
Såg Coens senaste häromdagen, så denna är kanske lite av ett wild card. Den är definitivt inte lik No Country For Old Men, men det är ett bisarrt humoriskt drama med intressanta och välspelade karaktärer. Många kända namn, fantastisk användning av filmmusik. Bröderna lyckas skapa en extrem närvaro och spänning i varje scen.

33 sedda från året ifråga.