En resa med enkel biljett

På vilken hylla ska vi placera Peter Weir? Den högst upp eller den lägst ner? Tja, som tur är finns det ett par hyllor till på mitten och där någonstans får han väl vara, då. Peter Weir känns som en rätt stabil regissör, men han tar sällan ut svängarna och kör för det mesta mitt i vägen. Det är välberättat, men rätt så konventionellt. Är det förresten en Volvo som kommer där?

Gallipoli börjar som en westernfilm. Lite kofösning, huvudpersonerna (Archy och Frank) blir kompisar och tjyvåker i en godsfinka som hamnar på ett stickspår och de får därefter vandra en stund i öknen. Det är bara kaktusarna som saknas. Det har tagit drygt 45 minuter in i filmen innan de kommit fram till Perth och kan mönstra in. Kamraterna skiljs eftersom de inte har riktigt samma färdigheter, men givetvis återser de varandra lite längre fram.

Inskrivna transporteras mannarna till Egypten för att få lite militär grundutbildning. För att vi ska vara säkra, har man en manöver i närheten av pyramiderna. Innan den välförtjänta permissionen en kort, lustig sexualupplysningsscen (som påminner mycket om en liknande i Woody Allens "Död och pina"). Folklivet i basarerna i Kairo har rätt så mycket turistbroschyr över sej och araberna är sådär lite lagom luriga.

Nu när alla är fullfjädrade soldater är det 30 minuter kvar av filmen. Det pangar lite, men liknar mest ett Robinson-avsnitt, fast med fyrverkerier. Det är först alldeles på slutet, när vidden av framför allt inkompetent ledarskap blir uppenbar och trupperna ställs öga mot öga med det oundvikliga slutet, som Peter Weirs film griper tag i tittaren. En lång resa som borde varit betydligt mera drabbande med tanke på händelserna som ligger till grund för filmen. Den här gången blev Peter Weir bakbunden av det konventionella. Två biljetter för gott hantverk. Inga popcorn.

Tema april/maj: Första världskriget

Så har det då äntligen blivit dags för oss att inleda vårt andra tema! Andra världskriget har man ju sett hundratals filmer om känns det som, men filmer som behandlar första världskriget är det sämre med. Jag kan på rak arm inte nämna en enda som jag tycker är riktigt bra. Detta vill vi nu ändra på. Första världskrigetfilmer har ju väldig potential, finns det något charmigare än dogfights?

De tre filmerna vi har valt ut denna gång är följande:

På västfronten intet nytt (Lewis Milestone, 1930)
Rymdens demoner (Howard Hughes, 1930)
Gallipoli (Peter Weir, 1981)

Vi hade gärna sett någon nyare film också, men det finns tyvärr inte så många som lockar. Röde Baronen som kom nyligen har jag sett, och det var en riktig besvikelse måste jag säga. Det ska bli intressant att se två filmer som gjordes så pass snart efter första världskriget, samt att jämföra dem båda sinsemellan. Att se den modernare Gallipoli ska också bli kul, Peter Weir är en duktig regissör, och han lyckades bra med stridsscenerna i den senaste filmen jag såg av honom: Master and Commander.

Efter en snabb titt på mina betygsatta filmer så lyckas jag faktiskt bara hitta fem WW1-filmer:

Min "Topp" 5:
1. 1900 (Bertolucci, 1976) (4)
2. Flyboys (Bill, 2006) (3)
3. En långvarig förlovning (Jeunet, 2004) (3)
4. Den stora illusionen (Renoir, 1937) (2)
5. The Red Baron (Müllerschön, 2006) (1)

1900 står klart ut som den bästa filmen, men den är snarare ett episkt drama än en krigsfilm, även om kriget har betydelse för handlingen. Flyboys är egentligen ingen bra film, men det var kul att se dess fräcka luftstrider. Hade den gjorts med samma djup och allvar som säg Band of Brothers hade jag varit helt såld. Jag hade stora förhoppningar på The Red Baron, men blev sjukt besviken, den innehöll nästan inga stridsscener överhuvudtaget, utan var istället en dålig, klyschig kärlekshistoria med dåligt skådespeleri. Och det värsta var att alla tyskar pratade engelska. I en tysk produktion! Skandal! Förhoppningsvis får jag efter detta tema några nya titlar högt upp på listan.

Ridå!

Filmklubbens första tema är klart!

Vi har inte haft någon sammanfattande diskussion, men men kan nog i alla fall att konstatera att det inte är helt enkelt att överföra dramatik skriven för teater till film. Själva texten tycks stå i vägen lite grann och är man trogen texten blir lite fyrkantigt här och där.

Jag blev överraskad över hur lika vi tyckte:

               Jon      Lennart

Henry V (1989) 2        2        2,00 (2)
Othello (1952) 3        3        3,00 (2)
Ran     (1985) 4        4        4,00 (2)

               3,00 (3) 3,00 (3)

Högmod går före fall

När vi startade filmklubben beslöt jag mej för att låta bli att läsa på något om de filmerna vi bestämt oss för att se. Det är väl i och för sej inte något fel med förkunskap, men det känns ändå lite mera ärligt att närma sej filmen utan några förutfattade meningar. Att man sedan efteråt tveklöst borde fördjupa sej lite mer i det man sett, och att tiden alltför sällan räcker till för det, ja det är en annan historia.

I fallet Othello var det i alla fall svårt att undvika informationen om att det blev en utdragen historia att ro i land för Orson Welles och hans crew. Väljer man att betrakta filmen ur just det perspektivet kan man mycket väl ha ett litet resonemang om ojämnheter i filmen och så.... För egen del tycker jag att det haltade en smula mellan scenerna utomhus och inomhus, där de senare förmedlar en mycket mera förtätad stämning. På sina ställen tyckte jag också att det var en smula irriterande med att talet var pålagt, och att synkningen inte alltid var så där hundraprocentig.

Precis som Jon skrev i sin recension av Othello är filmens inledningsscener verkligen storslaget anlagda. Tycker det känns lite som att de skulle kunna ackompanjera vilken samtida musikvideo som helst egentligen, och jag inbillar mej att till exempel Anton Corbijn (som förutom filmen Control om Ian Curtis, även regisserat en hel bunke musikvideos) skulle kunnat ha hämtat inspiration härifrån.

Genom hela filmen är det just på det här punkterna, det vill säga foto och klippning, som Othello tar de flesta poängen. Framför allt tycker jag väldigt mycket om sättet på vilket man arbetat med perspektiv och bildvinklar, och hur liten därmed människan framställs gentemot den omgivande och överväldigande arkitekturen. Det ger en fin bild av vår utsatthet och det blir en slags visuell parallell till hur vi människor rätt så mycket är slavar under våra egna emotioner.

Jag tycker faktiskt att bilderna på sätt och vis gestaltar det mänskliga dilemmat mycket bättre än skådespeleriet och själva texten i sej. Huvudpersonerna har starka känsloliv, men de känns väldigt svala och rätt så frånvarnde och svårfångade. Framför allt tycker jag att Othello själv är väldigt undanglidande, ja i det närmaste frånvarande. Det är som han gick på något lugnande preparat och det spricker rätt så mycket upp mellan repliker (vad som sägs) och utspel (hur det sägs).

Den som gapar efter mycket...

Branaghs version av Henry V väckte genast mitt intresse när berättaren vände sig till mig för att presentera pjäsen. Genast upptäckte jag dock också att det skulle bli svårt att hänga med i dialogen även här, men tyvärr kunde jag inte heller se denna film med text. Dialogen flög mig ännu mer över huvudet i denna film, och det tog mig flera försök innan jag orkade ta mig igenom hela filmen. Första halvtimmen var värst, där fick jag anstränga mig för att förstå vilka som var vilka och vad filmen egentligen gick ut på. När Henry sedan gick ut i fält blev det som tur var en aning mer intressant. Men liksom Othello lyckas filmen aldrig beröra mig, den tunga teatraliska dialogen filterar bort all inlevelse på något sätt. Inte heller hjälper det att berättaren dyker upp överallt och bryter den lilla illusionen som finns. Och de otextade scenerna på franska var ingen lek att förstå, även om jag måste erkänna att det som nästan roade mig mest med filmen var att försöka tolka vad den franska prinsessan sade.

I Othello var dock allt hantverk i övrigt fantastiskt, så är inte fallet här. Bortsett från vandringen över slagfältet på slutet och Kenneth Branaghs fantastiska skådespel, så är det inget som imponerar på mig.

Kärleken Henry påstår sig känna till den franske kungens dotter på slutet kommer från ingenstans, men ändå är scenen dem emellan nästan den mest intressanta. Jag har dock lite svårt att köpa Shakespeares hjälteporträtt av Henry. Efter att han har tvingat sina stackars landsmän att krossa den franska armén, ockuperat hela Frankrike och tvingat den franske kungen att överlämna sin krona, förnedrar han den Franske kungen ytterligare genom att ta hans dotter.

En film som har såhär svårt att fånga mig borde rimligtvis ha en etta, men om man tar det för vad det är i grunden, en pjäs, så kan jag sträcka mig till att ge den en tvåa, men filmmediet tillför inget direkt, snarare tvärtom. Agerandet är dock mycket bra(teatermässigt) av de flesta medverkande, och i synnerhet av Branagh. Det var också kul att se Christian Bale i en så tidig roll, han var bra redan då.

Betyg: JJJJJ