Högmod går före fall

När vi startade filmklubben beslöt jag mej för att låta bli att läsa på något om de filmerna vi bestämt oss för att se. Det är väl i och för sej inte något fel med förkunskap, men det känns ändå lite mera ärligt att närma sej filmen utan några förutfattade meningar. Att man sedan efteråt tveklöst borde fördjupa sej lite mer i det man sett, och att tiden alltför sällan räcker till för det, ja det är en annan historia.

I fallet Othello var det i alla fall svårt att undvika informationen om att det blev en utdragen historia att ro i land för Orson Welles och hans crew. Väljer man att betrakta filmen ur just det perspektivet kan man mycket väl ha ett litet resonemang om ojämnheter i filmen och så.... För egen del tycker jag att det haltade en smula mellan scenerna utomhus och inomhus, där de senare förmedlar en mycket mera förtätad stämning. På sina ställen tyckte jag också att det var en smula irriterande med att talet var pålagt, och att synkningen inte alltid var så där hundraprocentig.

Precis som Jon skrev i sin recension av Othello är filmens inledningsscener verkligen storslaget anlagda. Tycker det känns lite som att de skulle kunna ackompanjera vilken samtida musikvideo som helst egentligen, och jag inbillar mej att till exempel Anton Corbijn (som förutom filmen Control om Ian Curtis, även regisserat en hel bunke musikvideos) skulle kunnat ha hämtat inspiration härifrån.

Genom hela filmen är det just på det här punkterna, det vill säga foto och klippning, som Othello tar de flesta poängen. Framför allt tycker jag väldigt mycket om sättet på vilket man arbetat med perspektiv och bildvinklar, och hur liten därmed människan framställs gentemot den omgivande och överväldigande arkitekturen. Det ger en fin bild av vår utsatthet och det blir en slags visuell parallell till hur vi människor rätt så mycket är slavar under våra egna emotioner.

Jag tycker faktiskt att bilderna på sätt och vis gestaltar det mänskliga dilemmat mycket bättre än skådespeleriet och själva texten i sej. Huvudpersonerna har starka känsloliv, men de känns väldigt svala och rätt så frånvarnde och svårfångade. Framför allt tycker jag att Othello själv är väldigt undanglidande, ja i det närmaste frånvarande. Det är som han gick på något lugnande preparat och det spricker rätt så mycket upp mellan repliker (vad som sägs) och utspel (hur det sägs).