En resa med enkel biljett

På vilken hylla ska vi placera Peter Weir? Den högst upp eller den lägst ner? Tja, som tur är finns det ett par hyllor till på mitten och där någonstans får han väl vara, då. Peter Weir känns som en rätt stabil regissör, men han tar sällan ut svängarna och kör för det mesta mitt i vägen. Det är välberättat, men rätt så konventionellt. Är det förresten en Volvo som kommer där?

Gallipoli börjar som en westernfilm. Lite kofösning, huvudpersonerna (Archy och Frank) blir kompisar och tjyvåker i en godsfinka som hamnar på ett stickspår och de får därefter vandra en stund i öknen. Det är bara kaktusarna som saknas. Det har tagit drygt 45 minuter in i filmen innan de kommit fram till Perth och kan mönstra in. Kamraterna skiljs eftersom de inte har riktigt samma färdigheter, men givetvis återser de varandra lite längre fram.

Inskrivna transporteras mannarna till Egypten för att få lite militär grundutbildning. För att vi ska vara säkra, har man en manöver i närheten av pyramiderna. Innan den välförtjänta permissionen en kort, lustig sexualupplysningsscen (som påminner mycket om en liknande i Woody Allens "Död och pina"). Folklivet i basarerna i Kairo har rätt så mycket turistbroschyr över sej och araberna är sådär lite lagom luriga.

Nu när alla är fullfjädrade soldater är det 30 minuter kvar av filmen. Det pangar lite, men liknar mest ett Robinson-avsnitt, fast med fyrverkerier. Det är först alldeles på slutet, när vidden av framför allt inkompetent ledarskap blir uppenbar och trupperna ställs öga mot öga med det oundvikliga slutet, som Peter Weirs film griper tag i tittaren. En lång resa som borde varit betydligt mera drabbande med tanke på händelserna som ligger till grund för filmen. Den här gången blev Peter Weir bakbunden av det konventionella. Två biljetter för gott hantverk. Inga popcorn.