Släkten är värst

Ran blev första filmen ut för mej också den här gången. Utan att överdriva får man väl beteckna det som en väldigt ödesmättad historia, den här familjefejden. Jag tycker för egen del för det första att det var en smula irriterande att inte kunna sin Shakespeare i allmänhet - och framför allt Kung Lear i synnerhet - lite bättre, för att få ett så bra perspektiv på händelserna i Ran som möjligt. För det andra skulle jag också gärna vilja vetat lite om i vilken utsträckning man kan finna rötter till liknande idéer i de antika grekiska dramerna. Sist, men inte minst, skulle det också varit intressant att ha klart för sej i vilka avseenden den japanska teatertraditionen skiljer sej från den västerländska. I varje fall kan man ju inte påstå att skådespeleriet är särskilt nyanserat den här gången.

Alla de här luckorna lägger sej lite som skikt över filmupplevelsen och gör det svårare att ta till sej innehållet, trots att det är ju en tragedi av gigantiska mått vi får ta del av. Man blir en åskådare utan empati snarare än en deltagande betraktare och det är ju lite synd, för på ytan är ju filmen väldigt fin. Så mycket skuld, svek, avund, hämnd, heder och plikt på en och samma gång kan ju inte vara hälsosamt. Det är det givetvis inte heller, men gubbarnas reaktioner har en rätt så mekanisk och automatisk karaktär, utan särskilt mycket psykologiska nyanser.

Undantaget tycker jag är Lady Kaede! Inte någon vidare trevlig kvinna att stifta bekantskap med men under hennes bottenlösa hämndbegär tycker jag man kunde skönja rätt mycket av verkliga mänskliga emotioner. Det som i slutändan tveklöst imponerar allra mest med Ran är givetvis det välkomponerade fotot. Här visar Kurosawa absolut sin mästarklass. Nästan varje scen går att rama in och hänga upp på väggen.

Så.... Överbetyg för utförandet, medelbetyg för innhållet och ett litet underbetyg för gestaltningen.... Hur får man ihop det? Det blir fyra biljetter, men inte till de allra bästa platserna i salongen, den här gången.