Ran
Jag har inte inte sett så många filmer av Kurosawa. Trots att jag har gillat de jag har sett och velat se mer har det helt enkelt inte blivit av. Ran är också lite speciell. Det är nämligen den tillsammans med tv-serien Shogun som har lagt grunden för mitt stora intresse för Japan. (Detta har på senare år bland annat resulterat i två års universitetsstudier i japanska, en tvåmånaders Japanresa. Jag tränar också Bujinkan Budo Taijutsu, en kampsport baserad på gamla samuraj- och ninjaskolor.) Minns inte om jag någonsin såg hela, tvivlar starkt på det, men hann nog ändå fascineras av de blodiga stridsscenerna. Hursomhelst mindes jag inget mer av filmen än att den var jättelång och handlade om krigande samurajer, så jag var väldigt intresserad av vad jag skulle tycka om filmen idag.
Så jättelång som jag mindes var filmen faktiskt inte. 160 minuter är förvisso ganska mycket, men filmen var så intressant att den kändes betydligt kortare. Att jag visste inte mycket om Kung Lear som filmen baseras på kanske var bra. Hantverket är väldigt bra rakt igenom. Speciellt imponerande är de maffiga krigsscenerna och det vackra, färggranna fotot. Det man kanske skulle kunnat klaga på om inte filmen varit baserad på en pjäs är att skådespeleriet känns väldigt teatraliskt. I denna film passar det dock hyfsat bra. Jag hade dock gärna velat se lite fler närbilder i dialogscenerna, det är mest helbilder som gäller hela tiden, vilket gör att det är lite svårt att uppfatta vem som pratar ibland, och att se skillnad på ansiktena. Jag som brukar ha svårt att skilja på skådespelarna i asiatiska filmer tyckte därför att det var väldigt skönt att de tre sönerna hade en varsin färguppsättning, så att jag kunde hänga med i den spännande intrigen.
Shogunen Hidetoras sminkning var också farligt nära parodin med det långa vita skägget, men det glömde jag snabbt bort. Blodet är också lite för klarrött, även det känns som en teaterkvarleva. Ett par gånger sticker också klippningen i ögonen. Några klipp på samurajer som skjuts ned från hästar är för snabba för att passa ihop med det i övrigt lugna tempot. Det känns också som att de upprepas en gång, fast spegelvänt. Men Kurosawa lyckas trots allt fånga mig i den spännade intrigen, och jag kan inte säga annat än att detta är en mycket bra film. Den imponerande sekvensen med det brinnande slottet kommer länge sitta kvar i mitt minne. Jag har definitivt fått mersmak på både Shakespeare och Kurosawa.
Betyg: JJJJJ
Första semesterdagen, första leksaken
12 år sedan
Håller med dig om det mesta. Tycker ofta att skådespelarinsatserna i japansk film känns lite överdrivna, men de har väl en annan filmkultur samtidigt som de faktiskt agerar annorlunda från oss i verkligheten också. Speciellt tycker jag att de är dåliga på att skratta och gråta på film, blir alldeles för teatraliskt. I Ran tyckte jag som sagt inte att det gjorde så mycket, eftersom det kändes lite som en pjäs.
SvaraRaderaCool att du är så intresserad av japanska grejer. Vi får försöka knyta an till detta på nåt sätt framöver. Bli inte lost in translation bara! Asien är ju jättestort, själv väljer jag bort det mesta, Japan undantaget. Bra observation beträffande mängden helbilder föresten. Tror du inte det är just ett utslag av japansk kultur och japanskt tänkande, attityd etc?!
SvaraRaderaJo, det är möjligt att det kan vara lite japanskt med helbilder, de har ju en historia av att sätta kollektivet framför individen och så vidare, men i detta fall tror jag nog främst det beror på att Kurosawa ville behålla någon slags teatralisk känsla.
SvaraRadera