Henry V börjar verkligen kalasbra, med att Kenneth Branagh går igenom fjärde väggen och rakt in bland intrigerna vid Henry V:s hov. Vi befinner oss här under filmens första 30-40 minuter och det mesta fungerar rätt så bra så långt. Kungen beslutar sej slutligen för att dra i fält mot fransmännen, men i norra Frankrike är det regnigt och lerigt och man kör fast. Det är precis vad filmen gör också!
Filmens dramatiska höjdpunkt är ett stort slag som i och för sej är storslaget iscensatt, men efter de grandiosa scenerna i Ran påminner den här bataljen mest om ett dansbaneslagsmål.
Sedan avtoning och försoning. Filmen följer den dramaturgiska formen väl och gissningsvis är Branagh väldigt trogen mot texten Shakespeare skrev. Det är ingen fördel. Parallellt med de storpolitiska händelserna i pjäsen löper en tråd med lite mera vanligt folk (fänrik Pistol och hans kompisar). Den är möjligtvis nödvändig för någon slags dramatisk balans, men i den här filmen känns de händelserna väldigt påklistrade. Ännu mera onödig är förresten scenen där den franska prinsessan (spelad av Emma Tompson) försöker lära sej engelska av sin hovdam. Den borde hamnat på golvet i klipprummet!
Så jag hade nog gärna sett att man trimmat manuset en del, och koncentrerat filmen mer. Annars tycker jag att själva idéinnehållet som Shakespeare lagt in i pjäsen fortfarande är väldigt angeläget. Henry V andas en stor humanism som känns samtida trots att pjäsen har ett par hundra år på nacken och det är just ur den synvinkeln jag tycker att det är intressant att undersöka Shakespeares dramer.
Tyvärr lyckas inte Branagh bli 100% trovärdig i sin roll som regent. Han känns mest naiv och valpig. Och filmen känns rätt så fantasilös, även om den är ambitiöst anlagd. Det blir godkänt, men jag är besviken och delar bara ut två biljetter.
Filmens dramatiska höjdpunkt är ett stort slag som i och för sej är storslaget iscensatt, men efter de grandiosa scenerna i Ran påminner den här bataljen mest om ett dansbaneslagsmål.
Sedan avtoning och försoning. Filmen följer den dramaturgiska formen väl och gissningsvis är Branagh väldigt trogen mot texten Shakespeare skrev. Det är ingen fördel. Parallellt med de storpolitiska händelserna i pjäsen löper en tråd med lite mera vanligt folk (fänrik Pistol och hans kompisar). Den är möjligtvis nödvändig för någon slags dramatisk balans, men i den här filmen känns de händelserna väldigt påklistrade. Ännu mera onödig är förresten scenen där den franska prinsessan (spelad av Emma Tompson) försöker lära sej engelska av sin hovdam. Den borde hamnat på golvet i klipprummet!
Så jag hade nog gärna sett att man trimmat manuset en del, och koncentrerat filmen mer. Annars tycker jag att själva idéinnehållet som Shakespeare lagt in i pjäsen fortfarande är väldigt angeläget. Henry V andas en stor humanism som känns samtida trots att pjäsen har ett par hundra år på nacken och det är just ur den synvinkeln jag tycker att det är intressant att undersöka Shakespeares dramer.
Tyvärr lyckas inte Branagh bli 100% trovärdig i sin roll som regent. Han känns mest naiv och valpig. Och filmen känns rätt så fantasilös, även om den är ambitiöst anlagd. Det blir godkänt, men jag är besviken och delar bara ut två biljetter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar