Always look on the bright side of life

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av Gallipoli, men att den skulle få mig att skratta högt flera gånger fanns inte på min radar. Men detta drama som för mig framför allt handlar om vänskap och livsglädje grep tag i mig från början och när jag genom en ganska lång men aldrig tråkig inledning har lärt känna karaktärerna överraskas jag av att filmen faktiskt blir geniunt rolig. Mel Gibsons karaktär levererar några störtsköna repliker och Archies aldrig falnande optimism smittar av sig på mig. Just nu känns det som att Frank Dunne är min favorit bland Gibsons rollfigurer. (vilket iofs inte säger jättemycket) Filmen igenom satt jag och funderade på var jag hade sett den andre huvudrollsinnehavaren förut, då jag tyckte han såg så bekant ut. Han hade dock inte varit med i något annat jag sett, skulle det visa sig.

Historien är väl ganska konventionell, och man anar ju att det inte kommer att sluta i moll, men det gör inget. Det är så välberättat att jag bortser från en del klyschor, och hela tiden engageras av de båda huvudpersonernas eskapader. Musiken är mycket bra och tillför något extra till många scener. Jag har inte ens något emot synthmelodierna, trots att de egentligen inte alls borde passa tidsepoken.

När filmen är slut tycker jag att den har lyckats på många plan. Den klarar av konststycket att vara ett bra drama, komedi och antikrigsfilm på samma gång. Det enda smolket i bägaren är att krigsscenerna i slutet hade kunnat vara mer övertygande, och framför allt hade jag där velat ha mer svärta och misär. Filmen lyckas inte helt kliva upp ur den humoristiska skyttegraven innan slutskottet träffar målet så att säga. Men det gör inte så mycket, Gallipoli är ändå en mycket bra film, och hamnar direkt högst upp på min Första världskriget-lista. Den underbara slutbilden tillsammans med musiken i eftertexterna räcker nästan för att göra hela filmen sevärd.

Betyg: JJJJJ