1. Babel (Alejandro González Iñárritu, USA)
Iñárritu har i det närmaste skapat en egen stil: latinamerikansk parallelldramaturgi. I sin tredje film höjer han blicken lite och spanar ut över hela klotet. En del klagar på att Babel är för glossig, men jag tycker att regissören fångar upp kommunikationsproblem och knöliga relationer i ett globalt perspektiv rätt bra. Den japanska tråden är förvisso lite löst knuten, men har å andra sidan de enskilt bästa scenerna - de från discot.
2. Little Children (Todd Field, USA)
Jag förstod aldrig riktigt uppståndelsen över Todd Fields första film In The Bedroom och jag hade därför inte några speciella förväntningar på Little Children. Blev glatt överraskad av den här syrliga skildringen av instängdhet och inskränkthet i förorts-USA.
3. De andras liv (Florian Henckel von Donnersmarck, Tyskland)
Elegant karaktärsstudie av hur den lojale officeraren Wiesler sakta men säkert får upp ögonen för att han inte riktigt lever i den bästa av världar.
4. The Fountain (Darren Aronofsky, USA)
Aronofsky försöker knyta ihop tre historier i ett - i alla fall delvis - grandiost magplask, men jag kan inte låta bli att älska ambitionerna den här filmen har. Och inte ens filmens belackare kan anmärka på filmens utomordentliga bildspråk.
5. A Prairie Home Companion (Robert Altman, USA)
Altmans sista film. Inte hans bästa, men ensemblens fjäderlätta spel är mycket underhållande. Allra roligast hade de nog för övrigt själva.
Sett 69 st. från 2006.
Första semesterdagen, första leksaken
12 år sedan
Sett alla utom femman, och den står och väntar i hyllan. Little Children såg jag så sent som för en vecka sedan och gillade, men blev besviken på slutet. Jag irriterar mig så på att alla filmer som handlar om människor som vill bryta sig fria från samhällets normer och konventioner alltid ska sluta olyckligt. Hollywood bidrar på så vis till vår fångenskap, och det gör mig arg.
SvaraRadera