Bomber och granater!

Erich Maria Remarques krigsskildring På västfronten intet nytt från 1929 var otrampad mark för mej inför det här temat, även om bokens titel skymtat förbi mer än en gång i diverse olika sammanhang. Filmatiseringen från året efteråt (raskt marscherat!) var en rad i listan med Oscarsvinnare för bästa film, inte mer. Jag tycker dock att man måste kosta på sej att notera att det här faktiskt är antikrigsskildring ur tysk synvinkel och att kriget inte ser ett dugg annorlunda ut på motsåndarsidan.

Filmen är rätt så lång (2h 10m) och jag får känslan av att manuset följer sin bokliga förlaga i det närmaste bokstav för bokstav. Det är lite synd, för det mesta har blivit sagt efter en dryg timma och därefter blir det i stort sett bara ytterligare tablåer med snarlikt idéinnehåll som staplas på varandra. Jag tycker att man fått fram väldigt tydligt hur mycket kriget består av att bara vänta och vänta, och vilken påfrestning och stress det innebär för soldaterna. Jag gillar också hur karaktärerna förblir relativt opersonliga och flyktiga genom hela filmen. Det överensstämmer bra med hur utbytbar soldaten är på slagfältet.

Hantverksmässigt tycker jag att På västfronten intet nytt inte har några särskilt stora brister. De nattliga scenerna är välgjorda. En ca 6 minuter lång stridssekvens (drygt 40 minuter in i filmen) imponerar. Och budskapet är angeläget: Framtidsdrömmarna som pojkarna har i klassrummet blir till mardömmar i skyttegravarna, det är verkligen en galant inramning av berättelsen. Det blir en riktigt stark trea den här gången. Fyran är inte långt borta, hade klippsaxen bara varit lite vassare så....



Jag passade förresten på att även se nyinspelningen från 1979. Den hade vissserligen ett visst tryck i stridsscenerna, men i övrigt är den svart-vita föregångare färgstarkare på varje enskild punkt! Två biljetter, i mån av plats.